37 gan», som Holmbäck 6c Wessén tycks mena. Innehållet i »Skara stadgas» artikel 1 och innehållet i Magnus Birgerssons frälseprivilegiumstämmer inte överens med landslagen. Landslagens stadganden är påverkade av Magnus Erikssons Tälje stadga från 1345, som utvidgar den frälsefrihet som hans farfar gav (se nedan). Som Hasselberg klargjort skall »Skara stadga» 1335 inte uppfattas som en riksstadga utan som en proklamation som enbart vände sig till Västergötland, och i fråga omavskaffandet av träldomen uttryckligen också till Värmland. Skänninge stadga 1335 Skänninge stadga, som tillkom i slutet av samma år som »Skarastadgan», utfärdades av kungen tillsammans med rådgivarna. Den var en riksstadga som vände sig till kungens alla undersåtar. Den har alla de formella kriterier som »Skara 1335» saknar. Både Hadorph och Runell förtecknar den som original. Den var beseglad av kungen men brann sannolikt upp i slottsbranden 1697. Skänninge stadga 1335 och Uppsalastadgan från 1344 inleds och avslutas med i det närmaste identiska formuleringar. Det är i dessa inledningar och avslutningar som vi får Magnus Erikssons ideologiska motiveringar för lagstiftandet: att älska, bevara och fördjupa rättvisan och freden och få bukt med de många oseder som uppstått under hans omyndighetstid, till gagn för alla. Han säger sig ha tagit dessa beslut i samråd med sina rådgivare. I stadgeartiklarna tar han utgångspunkt i liknande eller t.o.m. likalydande artiklar hos sin farfar (Alsnö art. 1 och Skänninge art. 1 och 6, se figur 1 nedan). Dessa artiklar utgör stadgans första punkter. Därefter kommer Magnus Erikssons »egna» stadganden. Förkortat innehåller Skänninge stadga 1335 följande punkter: 1. Påbud omallmän frid 2. Förbud mot väpnad ritt genomlandet 3. Begränsning av frälsets följen 4. Påbud omgästning och förbud mot våldgästning 5. Förbud mot angrepp på person eller ägodelar 6. Förbud att ge ifrån sig sin målsäganderätt 7. Förbud mot att svekfullt tillskansa sig kungens inkomster 8. Förbud mot olovligt tillgrepp av annans häst 9. Maning till fred och rättssäkerhet 1335 anknyter Magnus Eriksson i sina stadganden till Magnus Birgerssons stadganden. Som jag nämnde ovan återkom Alsnöstadgans artiklar om gästning, våldgästning och förbud mot länsinnehavare att ta ut skatter från bönderna i de centrala svealagarnas köpmålabalkar; de upprepas nu i stadgan (se även figur 1 nedan). Från Skänningestadgan 1284 har Magnus Eriksson hämtat några stadganden som aldrig infördes i några landskapslagar, t.ex. angående frälsemännens följen. Denna artikel i Skänninge 1335 är en upprepning av Skänninge
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=