34 kanske just därför inte införts i kungabalken. Ett löfte som givits under ed skulle ha bestående värde, medan lagstiftning tillkommen på annat sätt inte var lika bestående. Jag anser att skälet till att enbart edsöreslagstiftningen hamnade i Upplandslagens kungabalk ligger i att denna berör både kungen och hans män och inte några andra. Omen bondes hustru våldtogs, blev det knappast fråga omkonungsdom, fredsbön och fredsbot. Att inte fridsbrotten, somockså enbart berörde frälset, inklusive de stormän som kanske stod i opposition till kungamakten, infördes i kungabalken, vittnar om en maktkamp. De brott som infördes i kungabalken förde med sig stränga påföljder för brottslingen (frälsemannen), och stora delar av egendom och böter gick till kungamakten; brotten blev betraktade som brott mot kungamakten, »konungs edsöre». De brott som Magnus Ladulås betraktade som fridsbrott, med samma påföljder som edsöresbrotten, blev inte placerade i kungabalken. Därmed gick kungamakten miste omintäkter, trots att brotten i sig ansågs somgrova och medförde höga straff för gärningsmannen. Upplandslagen har (omman följer tabellen ovan) fridsbrott i hemmet på två ställen: i manhelgdsbalken och i kungabalken. I kungabalken är det fråga om män med vapen, i manhelgdsbalken är det fråga om bönder. Det är säkerligen därför som denna uppdelning av fridsbrottet skett. I kungabalken skulle inte något som gäller för bonden finnas med, endast sådant som gällde för kungen och frälset. Omsyftet med införandet av stadgelagstiftningen i lagen var att göra besluten eviga, får man säga att förvånansvärt många beslut infördes i lagen. Tidigare forskning har velat se syftet med införandet att besluten skulle gälla för alla från att tidigare endast berört särskilda grupper. Rikslagstiftning efter Upplandslagen Edsöreslagstiftningen infördes alltså i Upplandslagens kungabalk. I de landskapslagar sominte har kungabalk, Ostgötalagen och den s.k. Dalalagen, infördes edsöreslagstiftningen i en särskild edsöresbalk. Magnus Erikssons landslag är den enda lag somhar både kunga- och edsöresbalk. Tiden mellan Magnus Ladulås och Magnus Eriksson präglades av maktkamp och maktmissbruk inom kungafamiljen. För att stävja en godtycklig kungamakt reglerades kungens rättigheter att ta ut skatter genom frihetsbrevet 1319 (DS 2199). Medlemmar i Magnus Erikssons förmyndarregering företräder i brevet både den omyndige kungen och sig själva som representanter för sina egna stift och lagsagor. Som förmyndare förklarar de att kyrkan och frälset skall åtnjuta sina privilegier och att inga olagliga beskattningar skall drabba menigheterna — somrepresentanter ser de till att dessa privilegier upprätthålls. Förmyndarregeringen under Magnus Eriksson blev mäktig och den lyckades begränsa kungamaktens rättigheter, inte endast genom frihetsbrevet från 1319
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=