32 bryta mot denna typ av brott), när han fastställer bötessatserna vid våldgästning (ingen bonde kunde betala 40 mark), när han förklarar bärande av krigsvapen som fridsbrott med godsskövling som följd (bönderna hade inga krigsvapen) och när han kräver in all egendom vid högmålsbrott begånget mot honom själv. Att klassificera dessa brott som fridsbrott innebar en möjlighet för kungen att få bättre kontroll, eftersomhan själv var med vid dömandet av sådana brott. Hämnd och självtäkt stävjades, och kungens egen säkerhet stärktes. Magnus Ladulås lyckades få igenomen hel del avtal, men man kan diskutera hur beständiga hans stadgeavtal var efter hans död 1290. Jag tolkar införandet av en stadgeartikel i landskapslagen som att överenskommelsen blivit accepterad av landskapets ledande skikt. En viss konkurrens har rått mellan kungamaktens anspråk på att lagstifta i samråd med de ledande männen i riket och en landskapspartikularismsom inte velat erkänna de rättigheter kungamakten tillskansat sig. Problemet kan konkretiseras i frågan vilka av Magnus Ladulås stadganden som infördes i Upplandslagen från 1296 och var i lagen de i så fall placerades. Birger Jarls edsöresbrott, som Alsnö stadga åberopar i sin artikel 2, infördes i kungabalken. (Upplandslagen har ingen balk kallad edsöresbalk). I Upplandslagen bevakas målsägarens och den anklagades intressen gentemot kungamaktens anspråk (UL KgB IV—IX). De gamla edsöresbrotten, med undantag för edsöresbrott begångna på kyrkans mark, är de enda av Magnus Ladulås fridsbrott som placerats i kungabalken och som fått den tyngd det innebär att bli klassade som kungens edsöre. Dråp i kyrka eller på ting införs inte i kungabalken, endast dråp på vägen dit. Våldgästning klassas inte i Upplandslagen som kungens edsöre utan finns i köpmålabalken. Men våldgästaren döms i Upplandslagen till böter på 40 mark i överensstämmelse med Alsnö stadga. 1296 uppfattades våldgästning som ett allvarligt brott, men lagkommissionen ville tydligen inte att det främst skulle uppfattas som ett brott mot kungamakten som kunde leda till att kungen fick återlösningsrätt för den förvisade. Om man velat se det som ett brott mot kungamakten, hade det placerats i kungabalken och kungens rätt att återlösa den förvisade gällde för evigt. Inte heller brott mot kungens dom eller brott mot hans brev om frid för änkor och faderlösa barn till avlidna frälsemän från Skänningestadgan har förts in i Upplandslagens kungabalk eller i någon annan av lagens balkar. 1296 betraktade inte lagkommissionen dessa brott som angelägna att föreviga genom att införa demi lagen. Tvärtomvar dessa brott riktade mot frälset, och kungen hade ensamgjort anspråk på böterna. Inte heller Magnus Ladulås begränsningar av frälsemännens följen (Skänninge 1284, art. 6) fann lagkommissionen angeläget att införa i Upplandslagens kungabalk eller i någon annan balk. Den styrande frälsegruppen ville naturligtvis inte kännas vid en sådan begränsning av sin makt gentemot den nye kungen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=