29 en skyldighet för de privilegierade. Deras eventuella mottagande av nattgäster är frivilligt. Artikeln slutar med orden »utan \)3cr sialwir wilize», vilket också kan tyda på att det faktiskt, i motsats till Sjöholms uppfattning, inte är fler som är fria från gästningsskyldighet än de som räknas upp i slutraderna i artikel 1. Kungamakten kunde förmodligen tänka sig att de vars frälsefrihet enbart byggde på rusttjänst kunde härbärgera resande, eftersom ädlare frälsemän fick göra det »om de själva ville», som stadgan uttrycker det. Det var förmodligen främst en fråga om ära och värdighet huruvida man kunde tänka sig att härbärgera främlingar. Den frihet somdet talas omi gästningsartikeln får inte blandas ihop med den frihet från all kunglig rätt som uttrycks i »frälseartikeln». Många forskare har sammanfört artikel 1 och artikel 3 eftersom ordet fräls används i båda."*^ Ordet betyder endast ’fri’, det viktiga är vad man är fri från. Jag anser att det är fel att koppla ihop artiklarna med varandra. Artikel 1 handlar inte om kunglig gästning. Den påbjuder allmän gästningsskyldighet, vilken åligger alla utom somliga grupper, vilka bör åtnjuta mer ära genomatt inte behöva ta emot nattgäster omde inte själva vill. I artikel 3 blir däremot rustningsfrälset genomfritagandet från »all kunglig rätt» fritt från kunglig gästningsskyldighet. Det är endast i artikel 3 som rustningsfrälset konstitueras, vilket Rosén visat; ändå kopplar han ihop dessa artiklar när han talar om hur detta frälse bildats. Den kungliga rätten i artikel 3 innefattar rätt till gengärd vid kungamaktens resor genom landet (kunglig gästning). Motiveringen för att rustningsfrälset slipper denna skyldighet är att dessa krigare är med och försvarar landet. Man kan då fråga sig varför kungamakten påbjuder allmän gästningsskyldighet. Artikeln berör både kungens egna män och alla jordbrukare. Kungamakten gör genom stadgeartikeln både anspråk på bötesmtäkter och på att förklara våldgästning som fridsbrott med fredlöshet som följd. Gästningsskyldigheten är inte, som den är formulerad i stadgan, en skatt. Bonden får ju betalt för sina tjänster. Skyldigheten är till gagn både för bonden, som får betalt och slipper våldgästning, och för den vägfarande som kan räkna med att få sig en plats anvisad vart han än kommer och även sina behov av förnödenheter tillgodosedda. Skänninge stadga 1284 I den andra bevarade stadgan från Magnus Ladulås tid, Skänninge 1284, knyter kungen sina män hårdare till sig. Även omstadgan kan ses som intern lagstiftning mellan kungen och hans män, bland vilka också andliga ingår, är stadgan inte riktad utan formulerad som ett öppet, allmänt brev till »allum ba^ssi bref seas ok höras». Texten finns bevarad i en laghandskrift, och det förefaller somomäven Hadorph använt sig av den."*^ Bjurling 1952, Rosén 1952, Sjöholm 1988. KB B 10, f. 106, tryckt i DS 813, Hadorph 1687, s. 1-3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=