21 privilegier och måste förnyas av varje ny regent. Magnus Ladulås uttrycker 1284 en vilja att överenskommelserna i Skänninge stadga skall förbli »ewerbilikx», vilket de tydligen inte automatiskt var; t.ex. edsöreslagstiftningen förnyades genom att ny kung svor nytt edsöre.'^ Före tillkomsten av Magnus Erikssons landslag kan stadgelagstiftningen uppfattas som rikslagstiftning, i motsats till landskapslagarna som är regional lagstiftning. Emellertid var landskapslagarna eviga och rikslagstiftningen till sin karaktär temporär. Detta förklarar varför kungamakten ville införliva sin lagstiftning i landskapslagarna. Tillkämpade rättigheter permanentades genomatt de infördes i landskapslagarna. Landskapslagarna var dessutom allmängiltigare genom att de vände sig till den största gruppen i lokalsamhället, jordbrukarna. Stadgorna från 1200-talets slut vände sig främst till »kungens män», var de än befann sig i riket. (I det avseendet var stadgelagstiftningen riksgiltig på 1200-talet.) Kungabreven vände sig inte till allmänheten på annat sätt än att de upplyste den omkungliga påbud somgällde frälsegrupper över hela riket. Övrigkunglig lagstiftningsmakt Den kungliga lagstiftningsmakt som inte var knuten till kungens domsmakt eller till hans intäkter och privilegiegivning innefattade, enligt Åqvist som senast behandlat ämnet, endast två områden. Å ena sidan den kungliga friden som genom skyddsbrev gavs till kyrkor, kloster och andra institutioner, å andra sidan befälsrätten, först över ledungen, sedan över frälset och rytteriet.'*^ Brott mot kungens skyddsbrev kan likställas med brott mot kungens dom eller det som senare i Magnus Erikssons landslag betecknades som brott mot kungens stadga. Genometablerandet av rustningsfrälset 1280 blev i viss mening alla frälsemän kungens män, eftersom de fick sina frälseprivilegier genomatt tjäna kungen till häst. Även försvarsväsendet var knutet till befälsrätten i formav borgar med bemanning. Kungen hade doms- och lagstiftningsrätt över alla sina frälsemän och över sina ämbetsmän, t.ex. fogdarna. Över dessa kategorier kunde kungen lagstifta, och en lagstiftning i form av gårdsrätter'^ Och stadgor utfärdades. Gårdsrätterna reglerade besättningarna på kungens slott och gårdar och påbuden var främst disciplinära. Frågeställning Grundprincipen vid allt lagstiftande var (som nämnts ovan) att de som berördes av överenskommelserna fick vara med och bestämma hur lagen skulle Palme 1956-78. Åqvist 1989. ” Liedgren 1956-1978d, Perm 1983, s. 130-139.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=