20 inte längre privilegiegivning utan lagstiftning utifrån de regalrättigheter kungamakten vid denna tid innehade. Formen för stadgor och privilegier är brevets: ett kungligt, öppet, allmänt brev. Ett sådant brev hade samma rättsställning (i varje fall i Norge och sannolikt i Sverige) som lagar. Principiellt var det dock inte egentlig lagstiftning, eftersomdenna ansågs ligga i landstingens händer.'^ Lagstiftningsrätten Den allmänna lagstiftningsrätten (inte endast den kungliga) tillkom dem som berördes av de eventuella överenskommelserna. Hade man inget med det som förhandlades att göra, hade man ingen rätt att vara med. Man får tänka sig att överenskommelserna för det mesta enbart var lokalt förankrade och därmed endast hade lokal räckvidd. Det finns i Sverige såväl som i övriga Europa en motsättning mellan landets rätt och rikets rätt. Landets rätt innebar landskapets eller lagsagans rätt, till skillnad från hela rikets rätt, vilken ursprungligen just var den kungliga stadgelagstiftningen.’"* Lokal lagstiftning eller lagstiftning som reglerade t.ex. förhållandet mellan kungen och enskilda städer eller korporationer skilde sig kvalitativt sett inte från rikslagstiftning. Rikslagstiftningen utformades på samma sätt som lagstiftning till enskilda städer, stift eller lagsagor. Skillnaden var den att påbuden ifråga skickades till alla stift eller lagsagor och att kungen gjorde anspråk på att bestämmelserna skulle accepteras över hela riket, inbegripet de rättigheter till böter somtillkom kronan. Innehållet kunde vara detsamma.*^ Emellertid får man inte glömma att kungamakten gjorde anspråk på just riksgiltighet. Däri ligger en skillnad. Företrädare för landskapspartikularismen kring sekelskiftet 1300 hävdade däremot att kungamakten inte hade rätt att beträda deras rättsområde med riksgiltiga överenskommelser. Stadga - lag Samtiden uppfattade förmodligen ingen skillnad mellan det som kallades stadga och det som kallades lag, frånsett att stadgan hade en annan form än lagen. Lagen utgjordes av rättsregler fastställda genom tingsbeslut inomlandskåpet. Lagarna var eviga såtillvida att de inte behövde förnyas av kommande kungar.*^ Stadgorna däremot hade förmodligen från början samma status som Jorgensen 1956-78, Authén Blom 1967, s. 14. Ranehök 1975, s. 75. Herlitz 1927, s. XXV, skriver: »ty skillnaden mellan de föreskrifter som riktades till riket i dess helhet, och demsomriktades till särskilda orter, framstod uteslutande somkvantitativ, ej som kvalitativ». Hofverberg 1983, s. 10, menar att lagen är omfattad med »helgd och orubblighet». Lagerroth 1947, s. 141, fastslår: »Lagen är m.a.o. orubblig.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=