18 Stiftandet av lag förutsatte samtycke från landstinget, och utfärdandet av privilegier för en mer begränsad krets — en grupp eller institution — krävde medgivande från kretsens företrädare. Lagstiftningsrätten tillkom kort sagt kungen och dem som berördes av föreskrifterna.^ Att stifta lag blev en förhandlingsfråga. Direkta bud ov^anifrån, utan diskussion mellan de berörda parterna och lagstiftaren, var otänkbara i Europa under 1200-talet och i Sverige långt in på 1300-talet. Kunglig lagstiftning inomområden somdet inte tillkom kungamakten att bestämma över skedde i samråd med demsomden var avsedd för. Kungliga inkomster Kungens lagstiftningsmakt — förutom den han utövade i samband med domsfunktionen — var knuten till övriga höghetsrättigheter somtillkom honomsom kung, särskilt de ekonomiska rättigheter somvar knutna till hans ämbete. Det är här fråga omhans rätt att disponera kronodomänerna och hans rätt till skatt, sakören (böter) och mark i formav t.ex. allmänningar. Utifrån dessa rättigheter kunde han utfärda privilegier. En dansk forskare. Horby, påpekar att ordet privilegium betyder »undtagelse» och då närmast »undtagelse fra den kongelige magt og ret».^ Den svenske kungens »rätt och makt», sådan den framskymtar före stadfästandet av Upplandslagen 1296, kan beskrivas på följande sätt: Somkung fick han dispositionsrätt över kronans resurser. Den främsta och viktigaste resursen var kronogodsen, som oftast kallades Uppsala öd.^ Utöver tillgången till kronogodsen och avkastningen från dem hade han rätt till andra gods i formav danaarv, dvs. rätt till kvarlåtenskap efter person som dött utan arvdnge. Kungen hade efter 1250-talet även rätt till del i egendomen efter till fredlöshet dömda fridsbrytare. Skatteinkomsterna var begränsade. Det är endast två typer av skatteinkomster som var fixerade vid slutet av 1200-talet. Kungen hade rätt till ersättning från bönder som blivit befriade från skyldighet att dra ut i sjökrigstjänst, ledung, med egen proviant. Denna skatt, ledungslame, utgick i pengar och i naturapersedlar, skeppsvist. Den andra skatterättigheten utgick från kungens behov av att försörja sig och sitt följe under sina resor i bygderna. Bönderna befriades genom skatten, som kallades gengärd, från gästningsskyldighet gentemot kungamakten.^ Kungens rätt till ensaksböter före 1250 var ytterligt begränsad. Däremot hade han betydande inkomster från andelsböter-, böter som delades mellan ^ Wittrock 1986, s. 19. * Hörby 1979, s. 81. ^ Rosén 1956—78e eller Peetre 1956-78. * Odén 1956—78a och 1956-78b, Österberg 1956—78b.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=