2. Rikslagstiftning i Sverige till och med Magnus Erikssons landslag Lagstiftningsmakt Kunglig domstol Både i europeisk och svensk forskning har man diskuterat vad den kungliga lagstiftningsmakten egentligen innebar.' För svenskt vidkommande fastslår Hafström: »Från början av 1200-talet har konungen utövat sin domsrätt vid särskilda kungliga domstolar med särskild nämnd, s.k. konungsräfst.» Denna rättighet och skyldighet att döma gav samtidigt kungen rätt att lagstifta i rättsprejudicerande syfte. Hafström anser vidare att kungen från denna tid »gör anspråk på och tillämpar en lagstiftande makt, utövad i rättskipningens tjänst».^ Rosén är försiktigare och säger att kungen åtminstone hade »inflytande på lagstiftningen» genomsin kungliga domstol.^ Lagstiftningen bestod i att kungen skapade nya rättsregler vid avgörandet av rättsfall för vilka lagar saknades."* Dessa nya rättsregler hade dock inte den karaktär av lagstiftning som vi förknippar med begreppet lagstiftningsmakt. De kungligt instiftade rättsreglerna var inte påbud, upptecknades inte i någon lagsamling och blev inte prejudicerande för all framtid. Detta till skillnad från Englands Common Law, som upptecknades i kungliga brev, writs, vilka bildade ett register som fungerade som en katalog, och vars prejudikat var riksgiltiga och eviga. De var eviga i så måtto att de inte var giltiga endast under den laggivande kungens levnad utan även under följande kungar. Döma fick den svenske kungen i vilket ärende som helst, men stifta ny lag (positiv lag), påtvinga undersåtarna något eller förbjuda dem att utöva sina rättigheter (utfärda föreskrifter) kunde han inte utan medgivande från berörda parter. Någon suverän lagstiftningsmakt hade han inte. Lagstiftning föregicks under medeltiden av direkta förhandlingar mellan de berörda parterna, och därför bör stadgelagstiftningen i första hand betraktas somavtal. Kungen hade endast rätt att bestämma (lagstifta) över det han ägde: sina män och sina inkomster. ' Se t.ex. Wolf 1973 och där anförd litteratur under respektive land, Ebel 1958, Ellul 1982, Genicot 1977. ^ Hafström1956-78a. Tidpunkten (runt 1200) delas av Rosén 1956-78d. ’ Rosén 1956-78d. ■* Westman 1908, s. 791, Lagerroth 1947, s. 140, och senast hos Åqvist 1989. Samtliga är överens omatt med domsmakt följer automatiskt lagstiftningsmakt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=