12 högfrälse — beslutar och ingår överenskommelser, som inte enbart är uttryck för maktkonstellationen vid lagstiftningsögonblicket utan som också påverkar böndernas situation. Kungamakten och högfrälset har vissa gemensamma intressen men också intressekonflikter. Jag anser att stadgelagstiftningen speglar dessa konflikter trots att de blivit »lösta» genomstadgebeslut. Syfte och styrande förutsättningar Avhandlingens syfte är att undersöka hur kungamakten och högfrälset under senmedeltiden med hjälp av politiska resurser kämpade ompolitiska och ekonomiska resurser, och särskilt vilka konsekvenser detta fick för bönderna. Lagstiftningsmakt och stadgelagstiftning ses alltså som politiska resurser som används för att nå makt och maktresurser på de ekonomiska och politiska områdena. Stadgorna ses som avtal. Avtalen är resultatet av motstridiga eller sammanfallande intressen. Stadgelagstiftningen ses också som ett redskap somanvänds för att begränsa maktkampen och för att reglera skyldigheter och rättigheter samt för att fördela resurser. Bondegruppen uppfattas av mig som en passiv aktör. Den har både intressen som sammanfaller med lagstiftarna och som står i konflikt med dem. Lagstiftarna ser bondegruppen somen potentiell allierad men också somett hot. Avgränsningar och tidigare forskning Avgränsningen i tid (1350—1500) är främst gjord med hänsyn till tidigare forskning, eller snarare brist på tidigare forskning. Avgränsningen bakåt (1350) har flera förklaringar. Den forskning som har bedrivits om svensk medeltida lagstiftning har varit koncentrerad till tiden före 1350, då Magnus Erikssons landslag tillkom. Nordister har främst uppehållit sig vid landskapslagarna och knappast befattat sig med landslagen. Historiker och rättshistoriker har också haft en förkärlek för perioden före och framtill och med landslagen. Många har behandlat och kommenterat Magnus Ladulås stadgor: Alsnö 1279—80 och Skänninge 1284. Den stadgelagstiftning somföregick landslagsutgåvan 1350 behandlas ganska utförligt av rättshistorikern Åke Holmbäck och nordisten Elias Wessén i utgåvan av Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning.'*^ Emellertid uppAlsnö stadga 1280 har bl.a. behandlats av Rosén 1952, Hjärne 1951a, Bjurling 1952; senast av Liedgren 1985. Holmbäck &Wessén 1962.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=