11 inte omfattande, särskilt inte under 1300-talet. Sammanfattningsvis vill jag hävda att krona och kung utgör olika sidor hos samma huvudaktör, och de har behandlats i enlighet därmed. Huvudaktörernas anspråk på utökade rättigheter i ekonomiskt och politiskt avseende påverkade inte bara dem själva utan även andra grupper i samhället, jag tänker främst på bondegruppen. Aktörerna förfogade i högre eller lägre grad över alla maktresurstyper, medan andra grupper hade ekonomiska resurser som var attraktiva för aktörerna och somdessa i vissa avseenden saknade. Många bönder var, när min undersökning börjar, både landbor och självägande bönder, biandbönder, dvs. bonden brukade både egen och annans jord. Landborna hade vissa ekonomiska resurser. Dessa utgjordes av deras arbetsförmåga och av det faktum att de ägde övriga produktionsmedel (redskap, kunskap, hus, boskap osv.), med undantag för jord, vilket gjorde att deras brukande av jorden var lika självständigt som skattebondens.'’^ De självägande bönderna ägde produktionsmedlen, jorden inräknad. I några fall hade välbesuttna bönder även intäkter från landbor som brukade deras jord, s.k. bondelandbor. Skattebonden kunde köpa och sälja jord, och jag utgår ifrån att han strävade efter att ha så mycket jord att han gott kunde försörja sin familj. Kanske ville han t.o.m. ha så mycket jord att han kunde skaffa sig landbor. Bondegruppens starka juridiska ställning förändrades inte nämnvärt under senmedeltiden. Däremot blev det stora förändringar inom bondegruppen ekonomiskt och socialt på grund av de styrandes och den ledande gruppens strävanden att fördela resurserna sinsemellan. Högfrälset hade stora jordegendomar och höga ränteintäkter från de landbor som brukade deras jord. Många hade även inkomster från förläningar. Självklart strävade frälsemannen efter att utöka sina jordegendomar. Kungen personligen hade samma typ av intäkter som högfrälset. Utöver dessa hade han i och med sitt ämbete inkomster från kronodomänerna (Uppsala öd). Han hade saköresintäkter och tull- och skatteintäkter, vilka gick till honom och till kronan. Kronans ekonomiska resurser bestod alltså i jordägande, som gav ränteintäkter, i saköresintäkter och i skatteintäkter. I ett jordbrukssamhälle spelade jordinnehavet en ofantlig roll. Arealen brukningsbar jord var dock begränsad, men många strävade efter att utöka sitt jordinnehav; jordinnehavet utökades på någon annans bekostnad.'** Vid den tidpunkt då min undersökning börjar, 1350, är den enskildes rätt till sin jord i stort sett oinskränkt. Förfoganderätten var endast begränsad av hänsyn till släktingar (vid försäljning) och av hänsyn till andra brukare inom byn (vid brukandet). Stadgorna innehåller olika avtal som berör områden i samhället som är eftersträvansvärda för de flesta samhällsmedborgare. Stadgelagstiftarna — kung och Se t.ex. Ferm 1990, s. 27, eller Herlitz 1974, s. 156. Ågren 1992, s. 21-23.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=