10 Jag är inte i första hand intresserad av att studera motsättningarna mellan kung och högfrälse utan att se vilka konsekvenser i formav stadgelagstiftning dessa motsättningar fick och även hur konsekvenserna av demförändrade böndernas situation. Kungens makt skilde sig endast på några få punkter från högfrälsets makt. Kungens större makt låg främst i hans större tillgångar, både militärt, ekonomiskt och politiskt, och i den legitima makt han innehade somkung. Han hade viss lagstiftningsmakt över sina män och över sina ekonomiska resurser, och denna lagstiftningsmakt strävade högfrälset efter att fä förvalta för att utöka sina egna ekonomiska resurser. Jag konstaterade ovan att huvudaktörerna vid lagstiftning var kungen och högfrälset. Hur skall högfrälset definieras? Det bestod av de personer (släkter) i ledande ställning som hade störst ekonomiska tillgångar inom både det världsliga och det kyrkliga frälset. På det kyrkliga planet rörde det sig om landets biskopar, på det världsliga planet oftast omlagmän, riddare och riksråd eller demsompå annat sätt var framstående i de olika landskapen. Det var högfrälset som ibland agerade med kungen, ibland mot honom. Det var högfrälset som tidvis utgjorde kungens råd och som tidvis bildade Sveriges rådsregering. Detta innebär att den ena huvudaktören, högfrälset, handlade på olika sätt beroende på i vilken position det befann sig och beroende på vilka hänsyn de olika medlemmarna ansåg vara styrande. Termen kung kommer i denna avhandling att användas omväxlande med termen krona. Jag anser att kronan har likheter med begreppet stat, vilket gör att termen krona bör användas sparsamt i början av min undersökningsperiod.Utmärkande för staten är en viss centralisering av resurser och verksamheter och en styrning av dessa tillbaka till alla delar av riket. För att ha statskaraktär skall kronan ha en så omfattande kontroll över sina undersåtar att den verkligen kan påverka dem. Detta lyckades först Gustav I med. Min utgångspunkt är dock att kronan under min undersökningsperiod försökte skaffa sig större kontroll över sina undersåtar. Kronan är ännu inte ett redskap i de styrandes hand, utan kronans tjänstemän utgör själva de styrande. Under perioden 1350-1400 använder jag företrädesvis termen kung eller kungamakt. Till kungen som person knöts viss makt, som under 1300-talet så småningomdelegerades till hans ämbetsmän, vilka ökade i antal. Det rör sig omdomsmakt och framförallt lagstiftningsmakt. Utöver detta uppfattades kungen, inte kronan, som garant för privilegiernas upprätthållande. Kronans makt låg snarare i kontrollen av de ekonomiska resurserna. Detta betyder att det är kungens förvaltning och ämbetsmän som kan kallas kronan, och denna förvaltning var Jag ansluter mig här till Mann 1984 och hans definition av en stat: staten är en centraliserad, självständig makt som når ut till alla landets delar (staten är »territorialiserad»). En liknande uppfattning om staten finns hos Skocpol 1990, s. 31: »states are actual organizations controlling (or attempting to control) territories and people».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=