222 I 1437 års stadga förbjuds landbor att köpa skattejord, samtidigt somskattebonden förbjuds att köpa mer jord än han själv kan bruka. Landbon fick enbart ärva skattejord, men hans möjlighet till del i arvsskiftad skattejord begränsades genom 1459 års stadga (se kap. 7). Endast den arvinge som antingen var helt utan skattejord eller som inte var fullsutten fick lösa till sig hela hemmanet. De övriga rättmätiga arvingarna fick nöja sig med pengar. För en landbo blev det allt svårare att säga upp landbokontraktet (se kap. 6). Omhan dessutommåste köpa ut andra arvingar för att kunna lösa till sig hela skattegodset, blev detta honom säkert övermäktigt. En ekonomisk utjämning inomgruppen skattebönder borde ha blivit följden av dels förbudet i 1437 års stadga mot köp av skattejord för fullsuttna bönder, dels rättigheten för svaga bönder att lösa till sig jord. Men förbudet att köpa skattejord för fullsuttna efterlevdes förmodligen inte, eftersom det upprepades i Kristoffers landslag, i 1459 års stadga och i 1474 års stadga. Även förbudet att ärva skattejord för fullsuttna bönder borde ha resulterat i en utjämning inom gruppen skattebönder, om bestämmelserna följts. Att döma av Greger Matssons lagmansdombok för Uppland från 1490-1494 tycks inte bondebefolkningen ha accepterat att endast få ut sin arv’slott i pengar; man ville ha jord. Enligt samma dombok framgår det emellertid att den svage skattebondens rätt att lösa till sig skattejord så att han blev fullsutten flitigt utnyttjats. Frågan är hur bondelandbons roll i samhällssystemet förändrades. Kanske strävade denne bonde efter att bli fullsutten och hade vissa mö)ligheter till det. Förmodligen hade skattebonden mindre intresse av att ha landbor, eftersom hälften av landbons avrad skulle gå till kronan, enligt 1437 års stadga. Senmedeltidens bönder hade en viss makt. De styrande hade respekt för denna makt; de kände att de alltid måste motivera sin skattelagstiftning. De måste utforma enhetliga krav på landborna för att försäkra sig om arbetskraft. De måste begränsa rika skattebönders möjligheter att bli ännu rikare. Förmodligen lyckades de knyta landborna hårdare till sig, men dessa förblev ändå fria landbor. De styrande lyckades kanske utjämna de ekonomiska förhållandena för skattebönder. I alla fall blev svaga bondejordbruk bärkraftigare. På läng sikt fick kanske strävan att upprätthålla skattebeståndet i Sverige till följd att bönderna stärktes somstånd. Bondeståndet hade under ståndsriksdagens tid bevillningsrätt och rätt att godkänna ny lagstiftning. Skattebönderna kunde vara med och bestämma och påverka politiken, vilket inte frälselandborna kunde. Landborna förde inte sin egen talan i politiska sammanhang; det gjorde deras herrar. Den medeltide bonden — som kunde vara skattebonde frälsebonde, bondelandbo, biandbonde eller hälftenbrukare - hade under loppet av 1500talet blivit antingen frälsebonde eller skattebonde, och det var enbart den senare som kunde vara med och påverka politiken.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=