221 linjen gick mellan egendomslösa och bofasta. I vissa fall var det dock avgörande omden bofaste ägde ]ord eller inte. Eftersom bondens främsta ekonomiska kriteriumunder slutet av 1300-talet var att han betalade skatt, förändrades hans möjligheter att t.ex. bli frälseman. Under 1400-talet miste skattebonden en hel del friheter. Hans möjligheter att bli frälseman begränsades kraftigt av två orsaker: han fick inte köpa hur mycket jord han ville, och det blev inte lönsamt att ha bondelandbo. Hans arvsrättigheter beskars. Slutligen ökade också hans utskylder till kronan. Kronan fick större kontroll över honom. Jag har framför allt i det femte kapitlet visat att den svenska kronan försökte begränsa övergången från självägande skattebonde till frälselandbo. Redan 1352 förbjuder kronan indirekt fullsuttna bönder att ta tjänst somlandbor. De bärande skattegodsen måste förbli skattegods. Endast de skattebönder sominte är fullsuttna får bli frälselandbor. Det rör sig alltså om sådana bönder som brukar lite skattejord och något mer frälsejord. Kontrasten till den självständige danske bonden är stor. Redan i slutet på 1200-talet försvagades hans möjligheter att påverka samhällsutvecklingen, eftersom stormansfejderna gjorde det nödvändigt även för skattebönder att söka beskydd hos frälsemän. Under 1300-talet drabbades bönderna av ödeläggelse och digerdöd, och kungamakten tog inte snabbt nog sina skattebönder i försvar gentemot frälset.^ Den självständige danske skattebonden övergick under 1400-talet definitivt till att bli landbo. Antalet skattebönder stannade på 1500-talet vid 15 %.^ Den danska kronan var inte lika angelägen som den svenska att hämma jordstyckningen på 1400-talet, eftersom den inte var så utbredd; alltför många skattebönder hade blivit landbor.’ I Sverige strävade det styrande högfrälset efter att upprätthålla både antalet fullsuttna bönder och antalet landbor. Antalet skattebönder bör inte ha minskat under 1400-talet, eftersom de styrande gjorde det lättare för bönder att bli fullsuttna och gjorde det svårare för skattebönder att bli frälselandbor. Jag har kunnat visa att man i synnerhet velat förvandla den enskilde landbons avtal med jordägaren och frälsemannens avtal med sin sven till riksgiltigaavtal i stadgeform. I dessa avtal har frälset försökt avkräva landborna och svennerna samma skyldigheter och rättigheter. Avtalen har dock slutits mellan de styrande; landborna finns inte med vid förhandlingarna. Syftet med avtalen har för frälset varit att kontrollera dessa grupper så att de inte kunde spela ut frälsemän mot varandra för att få bättre villkor. Svennerna utgjorde grunden för högfrälsets militära resurs, vilken var viktig för att det skulle kunna upprätthålla sin politiska ställning. Landbon utgjorde basen för frälsemannens större ekonomi. ^ Skrubbeltrang 1956-78. ** Christensen 1945, s. 116. ’ Meyer 1956-78.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=