RB 51

220 Det finns även en påverkan i motsatt riktning: landbornas olika avgifter blev till skatter somskatte- och kronobönderna fick erlägga till kronan. Påbudet om humleodling, somförst ålades landborna i stadgorna från 1414, blev ett allmänt påbud för alla bönder Med landbostadgornas påbud om lunda. Visserligen infördes (JB 25), men den var där fortfarande endast en skyldighet för landborna. Genom 1474 års stadga blev underhållsskyldigheten en plikt även för skattebönderna. Landbornas avgifter var individuella, och de avgifter som överfördes på skattebönderna skulle också erläggas individuellt, inte kollektivt sombönderna var vana vid. Detta gäller för både underhållsskyldigheten och humlepåbudet. Om skatten erläggs individuellt, har kronan bättre kontroll över bonden. De nya skatter (förutomgärdskatten) sominförs är just individuella skatter. Den kanske viktigaste individuella skatten var fodringsskatten sominfördes i och med 1474 års stadga. Skattebönderna hade enligt stadgan fodringsskyldighet mot fogden, länsinnehavaren och kungen. Skyldigheten var utformad så att varje bonde skulle sköta om ett visst antal hästar som tillhörde ovanstående representanter. Landborna ålades enligt stadgan 1474 däremot endast fodringsskyldighet mot länsinnehavaren. Möjligen hade de som landbor fodringsskyldighet (motsvarande fogdefodringen) mot jordägaren. De landbogårdar som fanns i sätesgårdarnas omedelbara närhet befriades från fodringsskyldighet. Detta hade högfrälset ombesörjt. Rosén anser att detta är upptakten till det ypperligafrälset, som växte sig starkt under 1500-talet.^ Omlandborna befriades från en offentlig skyldighet, kunde i stället den enskilde frälsemannen avkräva dem densamma. De självägande böndernas skatter ökade, men också landbornas avgifter ökade i takt med skatterna. Några nya skatter var individuella. Genomatt göra dem individuella och inte kollektiva strävade kronan efter att få lika stor kontroll över bönderna som frälset redan hade över sina bönder. De stadgor som pålade bönderna skatter tillkom i samförstånd mellan kronan och frälset eller av riksrådet självt. Frälsemännen var vana vid att ta ut individuella skatter och avgifter från sina landbor, medan kronan i alla tider främst hade tagit ut kollektiva skatter. Under 1400-talet var det högfrälset som dikterade bestämmelserna. när det infördes i Kristoffers landslag. underhållsskyldighet förhöll det sig annoräven underhållsskyldigheten i Kristoffers landslag Differentiering av bönder? Ännu vid tillkomsten av Magnus Erikssons landslag fanns det möjligheter för den rike skattebonden att bli frälseman. Bönderna var samhällets fullvärdiga medlemmar och tillsatte därmed enligt lagens bokstav kung, präst, domare och lagman. Bönderna hade offentlig makt genomsin medverkan på tinget. Bonden förde själv sin talan, både inför tinget och inför kungen. Den avgörande skiljeRosén 1956—78c.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=