219 rum före Margaretas trontillträde avbröts genomhennes räfst, och kronan tog tillbaka gods från framför allt lågfrälset. Vid dessa räfster, och särskilt vid de räfster som följde på Margaretas död, fastställdes vilken jord som var gammalt frälse och vilken jord som var krono- och skattejord. Högfrälsets politik var att kronan skulle leva på sina egna inkomster, och därför blev uppdelningen ännu tydligare mellan skattejord och frälsejord. Kronan skulle leva på sina egna jordar och på den skatt som skattejorden gav. Jordnaturerna befästes och jordägandet differentierades under 1400-talet. Det blev desto svårare för kronan att utöva kontroll över frälsejord ju fastare jordnaturen blev. Var jordnaturen fast, förblev frälsejorden alltid frälsejord, oberoende av vem som ägde den. Föddes man i frälsesläkt, ärvde man frälsejord som var fri från skatt. Det var inte längre så att man åtog sig rusttjänst och därigenom blev frälseman, utan man föddes in i frälseskapet. Därmetf hade kronan inte längre någon överäganderätt till frälsejord: Kungen kunde dock dra in frälsefriheten när frälsemannen inte skötte sin rusttjänstsyssla, något somendast drabbade lågfrälset. Kungen förlorade sin kontroll över frälset. Man kan säga att de styrande riktade in sig på att få kontroll över bönderna och deras jord när kontrollen över frälset hade upphört att spela en framträdande roll. Gustav I försökte bl.a. inpränta i skattebefolkningen att han hade rätt till deras skatt. Om de inte betalade, skulle han ha rätt till kompensation för inkomstförlusterna: rätt att t.ex. konfiskera deras skattejord (se kap. 7). Med Gustav I tar kronans anspråk på överäganderätt till skattejord sin början. Redan under 1400-talet försökte de styrande utöka skatterna, och dessa skatter skulle helst tas ut på den enskilda gården, mte kollektivt, för att man därigenomlättare skulle få kontroll över den enskilde brukaren. Fler skatter och avgifter 1403 infördes gärdskatten. I det utkast i vilket förslaget om skatten finns sägs det att den skall vara en tillfällig pålaga, men den blir en permanent skatt. Beviset finner man i 1437 års stadga, som behandlar skatten som om den fortfarande togs ut. 1437 års stadga reducerar gärdskatten med en tredjedel. Gärdskatten är dock inte den enda skatt som införs lagstiftningsvägen under 1400-talet, även omden är den mest omfattande: den består av flera naturaprodukter som måste erläggas varje år. Gärdskatten bildar utgångspunkt för de avgifter som läggs på frälsets landbor under 1400-talet. Gärdskatten var en kollektiv skatt för skatte- och kronobönderna, men några av dess skyldigheter överfördes på frälselandborna. Exempelvis blev den dagsverksskyldighet sombönder i närheten av slott ålades 1403 införd i landbostadgorna från 1414. Landbon ålades att fullgöra 8 dagsverken omåret till sm herre.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=