217 Legitimeringsstrategierna är i viss mån desamma när man kommer in på 1400-talet. Under 1300-talet vänder sig stadgorna till frälset, eftersom lagstiftningsmakten då endast innefattade kungens lagstiftning för sina män i samförstånd med dem, medan 1400-talet präglades av högfrälsets lagstiftning via kungamakten riktad till bönder. Högfrälset anser sig nu ha rätt att lagstifta över sina bönder, först över landbor, sedan över skattebönder. Lagstiftningsmakten har utvidgats, men lagstiftarna motiverar sig på samma sätt som tidigare. Margareta motiverar 1403 i efterhand 15-markshjälpen med att kronan enligt lag har rätt att ta ut tillfälliga skatter vid krigstillstånd. Denna rått finns uttryckt i kungabalken i Magnus Erikssons landslag (KgB V, § 6). Vid en tillfällig beskattning, som det i dessa fall är fråga om, har bönderna bevillningsrätt enligt lagen. Hur beslut om 15-markshjälpen togs vet vi inte. När Margareta påstår sig avskaffa 15-markshjälpen, säger hon att bönderna endast skall erlägga så mycket i skatt somunder S:t Eriks dagar. Bondemenigheten förväntas uppfatta kravet att de skall erlägga skatt som under S:t Eriks dagar som rimligt. Margareta legitimerar sin beskattning genom att hänvisa till lagboken och till gångna tider. När rådsregeringen såväl som kungamakten vid olika tillfällen under 1400talet beskattade bönderna, motiverades beskattningen med att den redan tilllämpades i vissa delar av landet och att den genomstadgan permanentades eller gjordes riksgällande. Beskattningen motiverades också med att pålagan faktiskt stod uttryckt i äldre lagstiftning, särskilt i landskapslagar. Om inget av dessa alternativ kunde åberopas, påstod lagstiftarna att beskattningen endast var temporär; när förhållandena förbättrades skulle pålagan avskaffas. Påbud riktade till bönder motiveras på olika sätt, eftersom lagstiftarna vet med sig att det inte är riktigt rätt. Dock fungerar inte stadgan som ett riktigt styrmedel utom i vissa fall. I 1414 års stadgor anser sig frälset ha rätt att lagstifta över sina bönder, och motiveringarna för stadgebesluten är färre än i andra stadgor, men lagstiftarna hänvisar i alla fall till landslagen flera gånger. 1437 års stadga står nog närmast direkt lagstiftning utövad i lagstiftningsögonblicket, men å andra sidan hade skattebönderna en indirekt påverkan på lagstiftarna: hot om repressalier. Endast stadgan från 1437 kan eventuellt ses som ett resultat av direkt maktutövning vid tidpunkten för beslutet (enligt min definition i kap. 1). Riksrådet hade vid tidpunkten all makt, och det var viktigt att då också få kontroll över situationen i landet. I Kristoffers landslag påpekas uttryckligen att allmogen inte kan påtvingas ny lag: den har alltid rätt att vara med och godkänna ny lag (KrL KgB 4, § 4). Kanske är det därför somkronan vid införandet av nya skatter hela tiden påstår att dessa finns i äldre lagstiftning: bönderna behöver inte vara med och besluta, eftersom äldre generationer redan godkänt beskattningen. Ett påbud som faktiskt införs i Kristoffers landslag är påbudet om humleodling; i äldre lagar nämns humle endast somskattepersedel.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=