215 innehade men eftersträvade, förelåg sällan någon bakomliggande konflikt. Parterna gick i stället samman för att gemensamt försöka uppnå de åtråvärda resurserna. Detta är naturligtvis en förenkling av verkligheten; många stadgeartiklar i olika stadgor uppvisar både bakomliggande konflikter och samverkan mellan högfrälset och kungamakten eller inomhögfrälset. Ett exempel på att en företeelse i ett skede kunde vara föremål för konflikt och i ett annat skede vara föremål för sammanfallande intressen mellan högfrälset och kungamakten var frågan om skattebonden kunde få bli landbo. Under 1300-talets första hälft kunde och gjordes vissa överenskommelser mellan skattebönder och frälsemän angående böndernas tjänst och övergången av skattejord till frälsejord, vilka gjorde att kronan förlorade skattebönder till frälset. Kungen försökte gentemot frälset hävda sina och kronans intressen, dvs. att behålla antalet skattebönder Intakt. Frälset konkurrerade med kungen om skattebonden och hans jord. Frälsemannen ville göra skattebonden till sin landbo — kungen ville behålla bonden som skattebonde. Denna konkurrens resulterade i lagstiftning i den äldre landslagens kungabalk. När frälset enligt kungabalken i Magnus Erikssons landslag förbjöds att utföra sådana transaktioner med skattebönder och deras jord, hade företeelsen pågått länge och lagen förhindrade något sompågick. I samråd med högfrälset tillkom därefter 1352 års stadga — en kompromiss mellan högfrälset och kungamakten - vilken fastställde att frälset endast fick knyta svaga, icke fullsuttna skattebönder till sig som landbor. Förändring? Man kan fråga sig i hur hög grad stadgorna speglar redan inträffade förändringar eller i hur hög grad de genom lagstiftningen åstadkommer förändring. Upprepningar av flera stadgebeslut och upprepningar av kapitel ur Kristoffers landslag i flera stadgor under 1400-talet skulle tyda på att inga stora förändringar åstadkommits. Tendensen att reglera och befästa redan inträffade förändringar i maktstruktur och samhällsförändringar passar både på de stadgeavtal som grundar sig på bakomliggande kamp om resurser och de avtal som var en konsekvens av samverkan för att uppnå resurser. Emellertid kan man tänka sig att de stadgor vars beslut innebär att utfärdarna gör anspråk på resurser utanför sin kontroll skapar en växelverkan mellan de som utfärdar stadgor och de som skall acceptera eller mottaga dessa beslut. Mottagarna reagerar på beslutet på något sätt, kanske med konflikt, och denna reaktion påverkar stadgelagstiftningen lika väl som stagebesluten påverkar bondens situation. Ett exempel på denna växelverkan utgör 1437 års stadga. Dess första artikel nedsätter gärdskatten med 1/3. Fiögfrälset nedsätter skatten för att blidka upprörda bönder som dessutom är hotfulla. I andra delar av landet har bönderna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=