213 Samverkan och presumtiv konflikt Utgångspunkten för min undersökning av stadgelagstiftningen har varit att stadgorna är en konsekvens av konflikter. Jag utgick ifrån att de lagstiftande parterna stod i ett konfliktförhållande och att stadgebeslutet blev ett avtal mellan dem. Under arbetets gång fann jag att detta stämde på den lagstiftning som utgick ifrån kungens resurser (huvudtyp ett ovan). Däremot stämde det inte särskilt väl på den stadgelagstiftning somutgick ifrån parternas anspråk på resurser utanför kronans kontroll (huvudtyp två ovan). Resurser utanför kungamaktens kontroll Det visar sig att stadgorna efter Magnus Erikssons landslag i de flesta fall tillkommit genom att högfrälset och kungamakten gått samman för att uppnå de resurser de eftersträvat. Stadgorna som tillhör huvudtyp två präglas av samverkan mellan kungamakten och högfrälset för att uppnå resurser som jord, avkastning och jordbrukare. De styrande började med att dela upp bondebefolkningen mellan sig: kronans bönder utgjordes av skattebönder och kronolandbor, frälsets bönder utgjordes av kyrkolandbor och frälselandbor. I min undersökning förekommer enbart det världsliga frälsets bönder, inte kyrkans. Denna uppdelning av bondebefolkningen blev lätt att genomföra därför att jordinnehavet och framförallt jordnaturen hade börjat befästas i slutet på 1300-talet. Under de räfsteting som påbörjades i vissa delar av landet 1396, och som pågick in på 1410-talet, klargjordes vilka jordar och gårdar som var skattegårdar och vilka som tillhörde frälset. Frälset ville att kronan skulle klara sig på sina egna bönders avkastning och inte belasta frälselandbor med avgifter till kronan. Efter uppdelningen av bondebefolkningen strävade kronan efter att öka uttaget av skatter med början 1403. I 1414 års stadgor gjorde frälset anspråk på ytterligare avgifter från sina bönder. När högfrälset kom i regeringsställning 1436, förändrades dess position; nu företrädde det inte enbart frälset utan även regeringsmakten. Detta innebar att högfrälset måste ta hänsyn till såväl kronans intressen som frälsets intressen. När riksrådets stadga kom 1437, såg rådet till att både kronans resurser upprätthölls och att frälsets intressen tillgodosågs. Den andra huvudtypen av stadgelagstiftning infördes inte i Kristoffers landslag. Kungamakten och högfrälset hade ingen rätt att lagstifta över bönderna utan deras medverkan eller åtminstone godkännande av den nya lagstiftningen. Dessutom hade bönderna bevillningsrätt, och denna kunde man inte förbigå vid lagens tillkomst. Alltså kunde man varken införa de nya skatter somingick i gärdskatten från 1403 eller beskattningen av bondelandborna i 1437 års stadga.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=