211 behövde revideras: det var svårt att tillämpa lagen, och det fanns flera motstridiga bestämmelser/ De somsammanställt Kristoffers landslag ansåg att den äldre lagen innehöll en hel del överflödiga kapitel, och de ville införa den senaste lagstiftningen. Min undersökning av framförallt rättegångsbalken i Kristoffers landslag visar att den nya lagen infört bestämmelserna om högfrälsets domsmakt från 1413 års räftetingsstadga och att rättsprocessen därigenomblivit tydligare. I den nya lagen har rättstillämpningen förbättrats, och rättssäkerheten för den misstänkte och för målsägaren ökat. 1 det följande skall jag förklara varför det var angeläget för rådsregeringen att få lagen stadfäst. Utgångspunkten är att högfrälset ville befästa sin nyvunna politiska makt. Denna innebar att rådet kunde regera i kungens ställe och att det kunde döma i kungens ställe. Men inområdet framträdde en tydlig skiljelinje mellan de världsliga och de kyrkliga representanterna. De verkliga förhandlingarna vid sammanställandet av lagen har drivits mellan företrädare för kyrkan och företrädare för det världsliga frälset. Inom kyrkan motsvarade ärkebiskopen kungen. Han hade lagstiftningsrätt och domsrätt, och han kunde uppfatta det som sin skyldighet att regera i kungens ställe. Den kyrkliga delen av högfrälset hade sett till att uppdelningen mellan den världsliga och den kyrkliga makten blev lagfäst genom att införa några viktiga tillägg till kungabalken, vilka gynnade kyrkan framför det världsliga frälset. När Magnus Erikssons landslag (KgB V, § 9) talar omatt kungen är överdomare över alla domare, påpekar Kristoffers landslag (KgB 4, § 9) att han endast är överdomare över världsliga cfomare. När MEL (KgB II) talar om kungens rättigheter att styra landet, påminner KrL (KgB 2) honomomatt han därvidlag måste ta hänsyn till både det andliga och världsliga frälsets privilegier. Även i rättegångsbalken framstår fördelningen av makten mellan det världsliga och kyrkliga frälset tydligt. Vid de räfsteting där kungen inte kunde närvara delegerades domsrättigheterna lika mellan det världsliga och det kyrkliga frälset, trots att det var fråga om en världslig domstol (KrL RB 10). Biskopen och två från hans kapitel tillsammans med lagmannen och två av rikets råd skulle enligt KrL ha rätt att döma i alla mål som lades fram för dem, »togh swa ath leekmen dömen offuir the saker somey mogho klerka». Biskopen och hans medhjälpare är inte bara lika mänga till antalet som den världsliga sidan, utan kyrkan ser också till att den själv skall döma i angelägenheter somenbart berör den. Jag har kommit fram till att lagstiftarna från början förmodligen inte tänkt sig att ha någon kyrkobalk i den nya landslagen (se kap. 4). En sådan balk skulle helt enkelt vara överflödig: uppdelningen mellan världslig och kyrklig jurisdiktion, till kyrkans förmän, var klar. Jag har i min undersökning koncentrerat mig på kungabalken, jordabalken, byggningabalken, rättegångsbalken, edsöresbalken och högmålsbalken i Kris- ■* Jfr en liknande prolog till den norska Landsloven i Helle 1973, s. 133.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=