209 landslag inte är så homogen som tidigare. Några stadgor innehåller fortfarande beslut angående resurser som kungamakten har och som högfrälset strävar efter att uppnå eller inskränka. Men de flesta andra stadgor under perioden 1400—1500 behandlar resurser sombåde kronan och frälset gör anspråk på men inte förfogar över; de tillhör alltså huvudtyp två ovan. Först behandlar jag den lagstiftning som följer det äldre mönstret. Det rör sig inte omsärskilt många stadgor. 1375 års fridsstadga är ett exempel på stadgelagstiftning som knyter an till kungamaktens befogenheter. Den tar sin utgångspunkt i de lagstiftningsrättigheter kungen har: nämligen den kungliga friden och kungens rätt att lagstifta över sina män. Kung Albrekt och hans (halvtyska) råd gör sken av att de följer lagen när de bestraffar fridsbrytare, men i själva verket följer de kungabalkens bötesföreskrifter i stället för edsöresbalkens. Kungamakten försöker utöka sina bötesintäkter. 1375 års fridsstadga skiljer sig från andra svenska stadgor och står närmare de Landesfrieden som var vanliga inom det tyska riket. Genom 1413 års räfstetingsstadga fick slutligen högfrälset kunglig domsmakt. Domsmakten innebar att högfrälsets makt inom den högsta rättskipningen likställdes med kungamaktens. Stadgan befäster förmodligen en redan skedd förändring inom rättsväsendet: högfrälsets medlemmar har varit verksamma som domare under de räfster som följt sedan 1396, men stadgebeslutet innebär att kungamakten delegerat sin domsmakt till högfrälset som därmed kontrollerar stora delar av kronans jordtransaktioner; dock inte till fullo. I stadgan ryms ett förbehåll omatt domsmål rörande kronans slott skall behandlas av kungen själv. Delegerad kunglig domsmakt fick till följd att även kungens lagstiftningsmakt överfördes på frälset när det innehade regeringsmakten 1436—1441. Under denna tid utfärdade rådsregeringen två egna stadgor: en 1437 för att skapa ordning och ’'eda i landet och en 1439 för att fördela domsrättigheter mellan världslig och kyrklig myndighet. Någon gång under sin regeringstid fattade riksrådet beslutet att revidera den äldre landslagen. Kristoffers landslag och högfrälsets makt Parallellt med de riksgiltiga stadgor somutgav's av den världsliga makten utgavs statuter av den kyrkliga makten. De statuter somkallades för provincialstatuter vände sig till hela den svenska kyrkoprovinsen. Jämförs de världsliga stadgorna med de kyrkliga statuterna, kan man lägga märke till vissa likheter. De kyrkliga statuterna innehåller, liksom stadgorna, både allmänna och särskilda bestämmelser. Statuterna utfärdades till en början (1200-talet) av ärkebiskopen ensam, senare av denne tillsammans med landets övriga biskopar. Biskoparna skulle inomsina respektive stift se till att besluten blev offentliga.' Parallellen mellan å ' Andren 1956-78. 14
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=