208 miska och politiska resurser kungamakten har, den andra huvudtypen utgår ifrån de resurser sombåde kronan och frälset strävar efter men inte innehar. Den första huvudtypen, som utgår ifrån kungens makt och resurser, var vanligast före Magnus Erikssons landslag. Att stadgeavtalen var knutna till kungens resurser förvånar inte när man erinrar sig att kungen endast hade rätt att lagstifta utifrån den makt och de resurser han innehade. Därutöver hade han också rätt att lagstifta över sina män. »Kungens män» utgjordes av den krigarklass som han genom stadgelagstiftningen hade givit skattefrihet. Privilegierna gällde enbart detta frälse, och stadgorna fram till Magnus Erikssons landslag berörde enbart kungamakten och frälset. Stadgorna som tillhör huvudtyp ett var avtal mellan frälset och kungamakten, men dessa avtal hade föregåtts av en kamp eller en konflikt mellan dem. I vissa fall har kungen varit starkast vid tidpunkten för stadgans tillkomst. I andra fall har högfrälset varit starkast, vilket resulterat i att kungen t.ex. varit tvungen att delegera sin domsmakt. I båda fall är det kungen som använder eller blir tvungen att använda sina resurser. När frälset är den starkare parten, får det sig tilldelat kungliga maktbefogenheter: i de stadgor jag undersöker tilldelas högfrälset domsmakt. Detta sker både under Magnus Erikssons och Erik av Pommerns regeringstid i 1344, 1345 och 1413 års stadga. Frälset lyckas också begränsa kungens maktbefogenheter. Resultatet av de stadgor som kan hänföras till huvudtyp ett blir att kungamakten eller frälset får kontroll över varandra och reglerar sina inbördes förhållanden. Därefter strävar högfrälset efter att få sina vunna maktbefogenheter och de inskränkningar av kungamakten som de uppnått inskrivna i landslagen. Vid Magnus Erikssons landslags tillkomst begränsas kungens makt i fråga om avhändande av kronans egendomar, beskattning och lagstiftning. Kungen å sin sida har kontroll över vapenmakten: han begränsar frälsets följen efter den värdighet och det anseende männen har inbördes. Kungamakten lyckas få igenomatt flera brott betraktas sombrott mot kungen. I MEL är kungen överdomare, och han är ensam omatt återlösa fridsbrv^tare. Kungamaktens resurser en gång till När jag tog mig an stadgelagstiftningen under mm egentliga undersökningsperiod 1350—1500, hade jag några utgångspunkter klara. Stadgorna uppfattades av samtiden somtemporär lagstiftning somofta upprepar äldre stadganden. De ämnesområden som är föremål för lagstiftning i stadgans form är knutna till kungens resurser och makt. Högfrälset och kungen försöker utöka eller begränsa denna makt. De har försökt att permanenta stadgebesluten genom att införa dem i lagar. Det visar sig emellertid att stadgelagstiftningen efter Magnus Erikssons
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=