207 Som utgångspunkt för min fortsatta undersökning ställde jag upp följande skillnader mellan stadga och lag: 1) Stadgan är ett avtal i formav ett brev. Lagen däremot är en bok, en codex. 2) Stadgeavtalet har slutits mellan de parter som berörs av besluten, medan lagen tillkommit genom en lagkommission och därefter godkänts av tingsmenigheterna. Stadgan vänder sig till berörda parter, vilka lovar att hälla bestämmelserna. 3) Stadgan har privilegiebrevets form, och frän början stod stadgan närmare kungens privilegiegivning än den kom att göra senare. Lagen däremot skall vara allmän och tillkommen för det allmännas bästa. Lagar skall inte innehälla privilegier. 4) Stadgan är utformad som ett privilegiebrev och privilegier mäste förnyas av varje tillträdande kung. Lagen uppfattades som evig och orubblig; det var bara tolkningen av den somförändrades. I kapitel tvä har jag visat att kungamakten strävade efter att stadgor skulle fä samma auktoritet som lagar för att fattade beslut inte skulle behöva upprepas. Under hela 1300-talet bestär den stadgelagstiftning somfinns bevarad till stora delar av upprepningar av tidigare överenskommelser. För att slippa upprepa redan tagna beslut försökte bäde kungen och frälset införliva dem i landskapslagarna, och senare försökte de ocksä att fä in dem i Magnus Erikssons landslag. Men högfrälset och kungamakten var inte alltid ense om vad som skulle införlivas. Genomsin stadgelagstiftning hade Magnus Ladulås lyckats fä fler typer av brott karakteriserade som brott mot kungamakten. Omdessa beslut införlivdes med lagarna, blev de evigt giltiga tack vare lagens auktoritet. Av Magnus Ladulås stadganden infördes endast edsörelagstiftningen i Upplandslagens kungabalk, inte t.ex. fridsartiklarna och inte artikeln om stormännens följen frän Skänninge stadga 1284, eftersom dessa artiklar begränsade frälsets rättigheter i förhållande till kungamakten. Det uppländska frälset var starkare än kungamakten. Att de uppländska herremännen ä sin sida ville fä sin landskapslag stadfäst av kungamakten 1296, innebar att de ville fä sin landskapslagstiftning erkänd av kungamakten. Omlagboken erkändes av kungen, gällde erkännandet för evigt, och de förmäner somlandskapets stormän tillskansat sig enligt bestämmelserna i kungabalken hade evig giltighet. Upplandslagens bestämmelser gav större rättigheter till böter för den enskilde än bestämmelserna i Magnus Ladulås stadgor. I Upplandslagen har den makt somMagnus Ladulås genomstadgelagstiftning försökt tillskriva kungamakten minskat: endast ett fätal stadgeartiklar har inarbetats i Upplandslagen. Omman gör en grov uppdelning av de stadgor som förekommer i min undersökning, fär man två huvudtyper: den ena huvudtypen utgår ifrän de ekono-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=