203 'praktiken. Det har varit svårt att få arvingarna att nöja sig med pengar, och i domsluten framgår att man strävat efter att i första hand kompensera arvingarna med jord, om det varit möjligt. Detta gäller för de av mig citerade målen både i enlighet med Edlings kategori större delägarskap och med hans kategori bristande fullsuttenhet. Man kan våga formulera följande slutsats: I de fall då dombokens mål dömts efter Riksens stadga och slutat i en dom i vilken den vinnande parten i första hand skall ge motparten jord, har tvistemålet rört bördsjord och den som lösts ut varit arvsberättigad.^^ Enligt 1459 års stadga fick inte den som hade ett skattehemman lösa till sig arvejord. 1474 preciseras skattebondens jordinnehav så att en skattebonde fick lösa till sig arvejord, omhan intevar fullsutten på den gård han redan innehade. Greger Matssons lagmansdombok vittnar om att det fanns skattebönder som inte var fullsuttna och som därför kunde lösa till sig arvejordsdelar även långt efter att ett arvsskifte ägt rum. Bönderna var själva representerade i nämnderna. Påbudet i 1459 års stadga omatt nämnderna enbart skulle bestå av frälsemän och landbor övertogs aldrig av lagstiftarna 1474 och har heller inte varit praxis i de mål somtas upp i Greger Matssons lagmansdombok. Tvärtombestår nämnderna i de flesta fall enbart av skattebönder. I fråga om redan sönderstyckade skattehemman gjordes genom 1459 års stadga retroaktiva anspråk, eftersom arvingarna uppmanades att sälja tillbaka hela hemmanet till en villig skattebetalare (1459 art. 2 början). Riktigt så har det i praktiken inte gått till trettio år senare, att döma av Greger Matssons lagmansdombok. Enligt domboken har i stället den störste delägaren i efterhand löst ut de andra, eller har den som innehaft hemmanet längst (och förmodligen äger största delen) fått lösa ut de andra så att hemmanet åter kunde bli sammanhållet. Fortfarande vill jag hävda att den outtalade förutsättningen är att de som löste ut de övriga inte var fullsuttna på de gårdar de innehade. Enligt detta sätt att se är utgångspunkten för domsluten bristande fullsuttenhet. Den sominte är fullsutten tilldöms lösningsrätt. Antingen löser han, omså är möjligt, ut en bördeman som är arvsberättigad med jord,^^ eller löser han ut någon som tidigare har köpt jorden med den summa pengar denne en gång i tiden givit för den.^^ Som jag ser det är formen för inlösen en indikator på om den somäger jorden har bördsrätt eller inte. Jag anser att följande mål ur Greger Matssons lagmansdombok hör till denna kategori: Karlsson 1907, s. 18, 31,45, 55-56, 64, 74, 72, 78, 79 och 81. Jag anser att följande mål i Greger Matssons lagmansdombok är mål i vilka en icke fullsutten får lösningsrätt på bekostnad av någon annan arvsberättigad: Karlsson 1907, s. 45, 55—56, 64, 72, 74, 79 och 81. Jag anser att följande mål i Greger Matssons lagmansdombok ger en icke fullsutten bonde lösningsrätt gentemot den somtidigare köpt jorden (inget nämns omsläktskap eller förhållande till jorden): Karlsson 1907, s. 57, 73 r. 8, 73 r. 20 och s. 92.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=