200 utesluta andra arvingar från att lösa jord till sig med argumentet att de ägde mest i åkern, var det trots allt endast en av dem som fick lösa ut de andra arvingarna. Syftet med att endast en av dem, även om de ägde mest och lika mycket av jorden, fick lösa ut de andra var att se till att hemmanet inte styckades upp utan brukades som en enhet av en brukare.'*^ I det här fallet är det således inte den störste delägaren utan en av dem som får lösningsrätt. Lösningsrätten fastställdes genompraxis och inte genomstadgelagstiftning. En sådan tolkning får till följd att även de mål som av Edling kallas »större delägarskap» kan kopplas till stadgorna 1459 och 1474. Syftet med 1459 års stadga är att förhindra att gårdar splittras. Kalmar stadga 1474 hävdar att den skattebonde kan lösa till sig jord »som eig hafwer thet Goss han xr fuls^edhe aff».'^'* Man bör även lägga märke till att den störste delägaren i tre av Edlings exempel antagligen inte är fullsutten.'^^ Då skulle han, enligt min mening, inte kunna göra anspråk på att lösa ut de andra. Brist på fullsuttenhet är enligt 1474 års stadga en förutsättning för att över huvud taget kunna göra anspråk på lösningsrätt (1474 art. 25, slutet). Den störste delägaren i exemplen äger visserligen mest, men det framgår implicit att han inte besitter hela enheten, vilket Edling inte påpekat."^* Edling har delat in de ärenden som enligt domboken döms efter »Riksens stadga» i två olika grupper: parts bristande fullsuttenhet och parts större delägarskap. För den grupp han kallar större delägarskap finner han tillämplig artikel i de kända stadgorna. Däremot finner han för gruppen bristande fullsuttenhet överensstämmelser med artiklar i 1474 års stadga. Jag hävdar i motsats till Edling att det finns täckning för båda typerna i stadgorna, eftersomden större delägaren sannolikt inte är fullsutten, även omdetta inte nämns. Det rör sig därmed omett och samma stadgande: lösningsrätten vid större delägarskap är en variant av lösningsrätten för den icke fullsuttne. Bristande fullsuttenhet är, enligt mitt sett att se, en förutsättning för att över huvud taget få lösa till sig jord. Enligt Greger Matssons dombok döms båda typerna av mål efter »Riksens stadga». Denna identifieras dock inte närmare än att den säges ha antagits av »de gode herrar herr Sten Sture och allt riksens råd», således efter 1470.I domboken motiveras lösningsrätten antingen med att käranden inte är fullsutten eller med att han äger mest eller har innehaft gården längst. Ett annat argument som talar för att större delägarskap är en variant av bristande fullsuttenhet utgör själva domslutet. De fyra fallen i gruppen större delägarskap avslutas på samma sätt som sex fall i den andra gruppen: att den Karlsson 1907, s. 31-32. Hadorph 1687, s. 59 art. 25, slutet. Karlsson 1907, s. 31,45 och 78. Se särskilt Karlsson 1907, s. 78, där den som blir utlöst måste kompenseras med jord så att han förblir fullsutten: »jordh anners stadz sa adh han haffuer sin fulnat.» Karlsson 1907, s. 18.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=