199 inte tidigare beslut att gälla, utan rättsreglerna förändrades, eller preciserades, vilket jag visat ovan i fråga om köp av skattejord och i fråga ombegränsningar av arvsrätt i stadgorna 1459 och 1474. Vissa av de 20 mål som i domboken döms efter »Riksens stadga» kan enligt Edling hänföras till Kalmar stadga 1474, medan andra inte passar in på denna. Därför framför han tanken att det funnits en stadga somnu är okänd.De mål som skapat problem för honom är de i vilka käranden vill lösa till sig arvejord ur den besittningsenhet som han redan är störste delägare i, dvs. de fyra mål i vilka inte fullsuttenheten tycks vara utslagsgivande för fastställandet av på vilka grunder käranden får lösningsrätt. I lagmansdomboken påstås att denna lösningsrätt finns uttryckt i »Riksens stadga». Någon lösningsrätt av detta slag finns inte uttryckt i de kända stadgorna, menar Edling, och därför kan en sådan antagas ha funnits i den förkomna stadgan. De exempel Edling hänvisar till finns på sidorna 18, 31, 45 och 78 i utgåvan av domboken.Nedan ger jag utdrag ur två av målen: Som Rigesins stadge wtuiser Oc the gode herrar her Sten Stwre med alt rigesins raad haffde stadgad oc stadfest obryteliga at halda:s. Ibland annen ärinde At hulkin thär lengst haffuer besitit jt godz oc ligger thär jord jnne med Som fallin är til arffs tha haffuer han wald oc mact at löse the andra jorden til sig Som oppa godzit sither Godzit besithia oc jcke latha jorden vndan gaa eller sunderriffuas.^^ Som Rigesins stadge wtuiser etc ra At huar som sma jord ligger wthi enne abod som mangom är fallin til arffs Tha haffuer han wald Som mest äger thär i godzit lösa the sma jordena til sig oc besitia godzit. oc jcke lata jordena eller abodena sunderriffwas.”*® Ur rättsfallen utläser Edling att den åberopade stadgan givit störste delägare lösningsrätt. Men detta behöver inte vara riktigt. Jag tror att det snarare är praxis somresulterat i att lagmannen låtit störste delägaren lösa ut de andra. Man kan lika väl utifrån det första av de här anförda exemplen påstå att riksens stadga givit lösningsrätt till den som längst innehaft delar av besittningsenheten."*' Exemplen ur domboken ovan visar snarare, enligt min mening, att lagmannen anpassat »Riksens stadga» till de fall han har behandlat. Situationen i de två citerade fallen är inte densamma. Men när Riksens stadga åberopas är en fras gemensam för båda texterna: »oc jcke latha jorden vndan gaa eller sunderriffuas», »oc jcke lata jordena eller abodena sunderriffwas».^^ Jag vill hävda att stadgelagstiftarnas primära syfte var att inte tillåta jordstyckning, snarare än att fastställa lösningsrätten. Ty när (i det senare av de ovan citerade målen) två bröder som hade lika stor del i ett hemman försökte Edling 1941, s. 96. Edling 1941, ,s. 94-95. ’’ Karlsson 1907, s. 18. Karlsson 1907, s. 31—32. ■” Karlsson 1907, s. 18. Karlsson 1907, s. 18 och 31.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=