197 sons landslag var det frälset somhotade kronans intäkter, men hundra år senare var det skattebönderna somstod för hotet. Bröt frälset mot kungamaktens förbud 1350, ledde det till böter på 40 mark, godskonfiskation eller livets förlust, allt beroende på brottets art. 1442 kunde t.o.m. skattebonden få böta 40 mark, om han indirekt undandrog kronan intäkter. 1459 klassificerades i artikel 2 även jordstyckning som ett brott mot kronan. Att skattebonden kunde få böta 40 mark var otänkbart 1350. Kungabalken upphörde 1442 att vara en balk som enbart behandlade förhållandet mellan krona och frälse. Kronan hade lyckats utöka kategorin brott mot kungen och kronan till att inte enbart inbegripa frälset utan i vissa fall även skattebonden. Som garanter för att brotten beivrades stod fogdar och ämbetsmän; vid hot omtjänstens förlust. 1459 års stadga gick längre än kapitel 30 i Kristoffers landslags kungabalk, inte bara i fråga om brottskategorier - KgB 30 karakteriserar endast köp av skattejord sombrott mot kronan, medan stadgan även kallar jordstyckning för ett brott — utan även i fråga omstraffets art: konfiskation av egendom. Vid köp av skattejord hotade kronan enligt stadgan 1459 med att halva egendomen skulle konfiskeras; vid jordstyckning med att hela egendomen skulle konfiskeras. 1459 hotas skattebonden för första gången uttryckligen med konfiskation. Stadgan från 1474 följer i fråga om jordstyckning liksom i fråga om köp av skattejord samma linje som 1459 års stadga. Lagstiftarna ville bevara skattegodset intakt, och de gjorde detta genom att förbjuda styckning av hemmanet vid arv. Omflera syskon enligt arvsrätten hade samma rätt till en skatteegendom, hade endast en arvinge lösningsrätt till egendomen. Rätt att lösa hade den arvinge som visserligen kunde inneha skattejord men vars skattejord inte gjorde honomfullsutten. Här föreligger en skillnad: den som har en gård som han bor på, får enligt 1459 års stadga ej lösa till sig arvegården. Jag återkommer till denna skillnad när jag diskuterar hur stadgeartiklarna användes i början på 1490-talet. I likhet med 1459 års stadga leder brott mot 1474 års stadga till 40-markersbot. Det anses fortfarande som ett brott mot kronans rättmätiga intäkter. 1459 hotar kungen även med att den som bryter mot stadgan har förhmtit godset under kronan. Kronan anser sig 1459 ha rätt att konfiskera egendomen. 1474, när rådet ensamt lagstiftar, förekommer inte alls något hot omkonfiskation av egendom. Så skedde däremot under Albrekt, enligt Nyköpings recess 1396. Hot förekommer också 1459 när Kristian var kung över Sverige. Hot omkonfiskation av bönders jord förekommer annars inte i svensk medeltida lagstiftning. Stadgandena 1459 och 1474 ändrade inte den egentliga arvsrätten till jord utan endast rätten att lösa jorden. Den skulle inte lösas enbart efter arvsordning utan också efter »fallenhet». Fallenhet hade den som ägde skattejord utan att vara fullsutten eller den som inte alls ägde skattejord.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=