193 bonden (precis som för frälsemannen) att ha jord utlagd på någon annan och själv inkassera avraden. Om jorden däremot tillföll någon som inte var fullsutten, men som därigenom blev fullsutten, erhöll kronan ännu en skattebonde. Samtidigt innebar stadgans artikel 2 ett förbud för skattebonden att inkassera hela avraden från den landbo han hade. Detta stadgande var ett sätt att komma åt de bönder som redan var fullsuttna och som dessutom hade jord utlagd. Bondelandbon blev enligt 1437 års stadga skyldig att betala halva avraden till kronan och halva avraden till bonden. Det är inte förvånande att i Kristoffers landslag återfinna artikel 3 från 1437 års stadga om förbud för fullsutten skattebonde att köpa skattejord. Däremot är det uppseendeväckande att återfinna den i kungabalken (KrL KgB 30, § 2; se ovan). Kungabalken i Magnus Erikssons landslag är ju den balk där förhållandet mellan krona och frälse behandlas (se kap. 2). Till stora delar gäller detsamma kungabalken i KrL. Men 1442 utgör inte bara frälset utan även den rike skattebonden ett hot mot kronans inkomster. Kronan går miste om intäkter från den jord som den fullsuttne skattebonden har utlagd. Därför är detta utökade jordinnehav ett brott mot kungens rättmätiga intäkter; förbudet har 1442 följaktligen placerats i kungabalken, och brott mot det leder till böter på 40 mark. Inget hot om konfiskation förekommer, men boten i sig är uppseendeväckande. Ursprungligen indikerar 40-markersboten, enligt min tolkning, att brottet endast anses kunna begås av frälseman. Dennes häst och rustning värderas till 40 mark. Bondens hushåll värderas till 3 mark. Tremarkersboten indikerar att ett brott förväntas begås av en bonde; skattebonden förutsätts inte kunna uppbringa 40 mark. Men 1442 uppfattar man skattebondens köp av jord utöver fullsuttenhetsstrecket som ett hot mot kronans inkomster. 1350 utgjorde frälsets anspråk på brukare av skattejordar ett hot mot kronans inkomster. Förbudet mot skattebönders köp av skattejord gynnar både kronan och högfrälset, om än på olika sätt. Genomdetta beslut kunde det vara lättare för fler bönder att bli »fullboa», om de som redan var fullsuttna inte köpte ytterligare jord. Blev man fullsutten kunde och skulle man betala skatt, och därmed ökade kronans intäkter. Möjligen kunde den jord som inte köptes av en skattebonde lättare köpas av en frälseman, förutsatt att detta i praktiken verkligen var tillåtet. De paragrafer och artiklar somutgör nyskriven lagstiftning i Kristoffers landslag, och somi vissa fall byggde på stadgelagstiftning, måste upprepas i stadgor som tillkomefter KrL. Alltså upprepades 1437 års artikel 3 (och KrL KgB 30, § 2) om förbud för skattebonden att köpa skattejord i 1459 års stadga på följande sätt; Ok skeer mangha statz ath Böndher köpa undher sik twa Garda, tre eller flere af hwilkit ok Kronone Skat ok Ingseldh mykit minskas ok förderues; Thy jerom 13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=