192 ning av skatten genom en sorts indirekt medverkan: hot omrepressalier. Däremot finns de inte med i själva förhandlingssituationen. När räfsterna var avslutade 1415 hade, enligt min uppfattning, uppdelningen i skatte och frälse blivit så befäst att jordfördelningen framstod som till stora delar fast. Kronan kunde för tillfället inte hävda att ytterligare frälsejord borde vara skattejord (inte heller att frälsejord borde vara kronojord). Därför måste kronan försöka upprätthålla, helst utöka, sina intäkter från skattejorden. I viss mån gynnar denna strävan även högfrälset. Kronans främsta medel att utöka sina intäkter från skattejorden var att skaffa fler skattebönder, något somi och för sig inte skattebönderna själva hade något emot. Bortsett från utökad beskattning av bönderna (se kap. 5), kan under 1400-talet två huvudlinjer i stadgelagstiftningen skönjas: begränsning av fullsuttna bönders möjlighet till köp av jord och begränsning av möjligheterna att få ut sin arvslott i jord. Under 1400-talet är det i första hand högfrälset som innehar rikets ledning och som oftast representerar kronan i de sammanhang somdet här är fråga om. Högfrälset befinner sig till en början i en valsituation: Vems intressen skall tillgodoses, kronans eller frälsets? I det följande vill jag visa att högfrälset på bästa sätt försöker att tillgodose bådas intressen men att det i fråga omjorden i större utsträckning än i fråga omskatten (kap. 5) ser till kronans intressen. Begränsning av möjligheter till köp Med undantag för vad bördsrätten innebar finns inga begränsningar i fråga om skatteböndernas köp av skattejord uttryckta i landslagen eller i stadgorna under 1300-talet. Först under 1400-talet gör kronan anspråk på att få reglera skatteböndernas förvärv av skattejord. I femte kapitlet framgick att gärdskatten från 1403 nedsattes med 1/3. Gärdskatten var en kollektiv natur- och penningskatt som skulle erläggas av en skatteenhet bestående av fyra bönder. 1437 utökades denna skatteenhet, gärd, till att omfatta sex bönder. Skatten sattes alltså ned med en tredjedel. Men skattebonden hade också en annan huvudskatt att betala: den skatt han av gammalt erlade till kronan för att framför allt slippa krigstjänst. Denna skatt kallas i 1437 års stadga för laga skatten. Laga skatten betalades efter mantal, vilket innebar att bonden betalade denna skatt för sitt hushåll. Oavsett hur stort jordinnehav han hade, betalade han bara en viss summa. I stadgans artikel 3 fastslås att skattebonden inte får köpa skattejord, omhan är besutten och kan betala full skatt på sitt jordinnehav. Vad riksrådet gjorde var att inskränka bondens fulla rättigheter i fråga om försäljning eller köp av avlingajord. Orsaken till att bonden förbjöds att köpa mer skattejord än han ensam kunde bruka var att han trots större jordinnehav inte skulle betala mer i skatt. Skatten var inte proportionell, och därför kunde det vara lönsamt för
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=