189 Som vi sett lyckades högfrälset genom 1413 års räfstetingsstadga få total kontroll över räfstetingen och kunde under de räfster som följde på Margaretas död återvinna vissa jordar från kronan (se kap 4). Detta vittnar om att även högfrälset trots allt blivit lidande under de räfster somMargareta genomförde. 1413 är det sista gången som kung och råd i stadgans formavtalar omnågot som direkt berör frälset. Stadgelagstiftningen ditintills kan sägas ha varit avtal mellan kungamakten och högfrälset och behandlat sådant sombåda parter hade rätt till. 1413 avhandlar parterna den kungliga domsmakten och hur den skall fördelas. I stadgorna som kommer därefter är det högfrälset i egenskap av riksråd som lagstiftar; då försvinner uppgörelserna mellan kungamakt och råd i stadgorna. Kungarna efter 1434 är dessutom för svaga och beroende för att framstå som motpart till högfrälset. Allt fokuseras hädanefter kring skattejorden och dess brukare, eftersom dessa numera är av stor betydelse både för kronan och frälset. Bonden blir något av en motpart, dock utan motsvarande inflytande på besluten. 1350 framstod frälsets jordförvärv som ett hot mot kronans intäkter. 1442 utgjorde snarare skatteböndernas jordförvärv ett hot mot kronans (och frälsets) inkomster. Detta framgår tydligt vid läsningen av Kristoffers landslags nya paragrafer i kungabalken, i vilka det i första hand är skattebondens jordförvärv som begränsas (KrL KgB 30, § 2). I kapitel 4 framkomatt förbuden i Magnus Erikssons landslags kungabalk endast var riktade till frälset; 1442 kan tydligen förbud i kungabalken också rikta sig till skattebonden i särskilda fall. Nedan följer en uppställning över kungabalkarnas kapitel om förvärv av skattejord i de båda landslagarna. Vänsterspalten visar hela MEL KgB XXVI och i högerspalten finns Kristoffers landslags motsvarighet. De tillagda paragraferna i KrL KgB 30 skall jämföras med utdragen ur 1437 års stadga (vänsterspalten), vars artikel 3 har en direkt motsvarighet i § 2, medan artikel 4 enbart påverkat § 1 (min fetstil). MEL KgB XXVI Om frälseman eller frälsekvinna gör skifte eller köp med några som bo på skattskyldig jord, uppenbart som lagen säger och med sådana villkor lönligen sins emellan, att båda skola hava kvar sitt, med svek dragande till sig konungens ingälder, den som så gör han är full tjuv från konungen, i vart fall efter som det var värt. Den som uppenbarligen med fulla vittnesbörd och eder blir förvunnen därtill, skall undergå tjuvs straff, och den skattskyldige återgälde till konungen alla årliga utskylder för varje år, så somlagen säger. Holmbäck & Wessén 1962, s. 15. KrL KgB 30 Likalydande med MEL KgB XXVI med tillägget nedan om40 mark. men sighia, oc böte XL mark til konungs eensak.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=