188 sina rättmätiga ägare (kronan och skattebönderna). Vid uppgörelsen 1396 och vid de följande räfsterna har frågan om äkta frälse aktualiserats. Har frälsemän sominnehaft lägre ämbeten rätt att åtnjuta frälsefrihet på jord förvärvad genom ämbetsutövandet? En motsättning mellan kronans strävan efter att utöka sina intäkter och frälsets strävan efter att utöka jordinnehavet blir tydlig. Artikel 8 i 1396 års beslut'* fastslår att alla de somunder Albrekts tid blivit frälsemän inte längre fick vara det, såvida kungen inte särskilt tillät demdet. De somfått frälse innan Albrekt komtill makten måste kunna bevisa detta. Alla sominte erhållit frälse efter landslagens bestämmelser blev åter skattskyldiga. Detta tyder åter på att det huvudsakligen rörde sig om lågfrälse personer, något som Roséns undersökning bekräftar. Reduktionsbrevets artiklar syftade inte till att komma åt det etablerade frälset, detta hade högfrälset självt ombesörjt. Att högfrälset inte drabbades i lika hög grad av räfsterna som lågfrälset var, enligt Rosén, en förutsättning för att beslut om reduktion över huvud taget kunde komma till stånd mellan högfrälset och kronan. Högfrälset ville naturligtvis inte medverka till att reducera sitt eget jordinnehav. Ur mitt perspektiv är främst ett av resultaten av räfsterna av intresse, nämligen att olika gruppers jordinnehav dokumenterades. Andelen skattejord, varifrån kronan åtnjöt skatt, klargjordes. Räfstetingsbreven från Uppland 1409 talar om huruvida tvistejorden var skattejord före Albrekts tillträde eller ej, vilket i räfstetingsbreven uttrycks med om den var under skatt för 46 år sedan eller ej.'’ Jordar som återkallades till kronan för att bli skattejordar kunde förbli i frälsets ägo, omfrälsemannen i stället gav kronan annan frälsejord i utbyte. Innehavare av frälsejord var tvungna att bevisa sin rätt till framförallt nyförvärvad jord. Det finns exempel på uttryck som »gamblo ok forno frelse», »gamalt frzelsse» och liknande i räfstetingsbreven från 1400-talets början.^' Att det var viktigt omdet var gamalt frälse eller inte, hängde samman med bestämmelsen i beslutet från 1396, där nytt frälse var sådant frälse som förvärvats under Albrekt, dvs. från och med år 1363, och som därmed drogs tillbaka till kronan. Gammalt frälse fick innehavaren njuta frälsefrihet på, vilket naturligtvis i det stora hela gynnade det etablerade frälset. Däremot förlorade lågfrälset och det nyetablerade frälset på det. 1412 dog Margareta. Under henne hade kronan till följd av räfsterna återtagit skattegods från (låg)frälset. Kronan hade också lyckats få ut fler skatter från bondelandbor men framförallt från skattebönder genom 1403 års skatteomläggning (se kap 5). Efter Rydberg 1878, s. 655-663 (art. 8, s. 658). ” SD 1034, 1088, 1089, 1092, 1101 och 1118. SD 1111, 1104, 1103, 1090. SD 1095, 1097, 1105, 1106, 1107, 1117.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=