186 Jag anser att det första mer omfattande avtalet mellan kronan och frälset angående skattejord och jordbrukare var Jönköpings stadga 1352. Att det även efter landslagens ikraftträdande var angeläget att begränsa frälsets rätt till skattejord hänger samman med att jordnaturerna ännu 1350 inte var fasta utan knutna till jordinnehavarens person. I Jönköpings stadga 1352 fastställdes att skattebonden inte fick ätaga sig ett landboförhällande, om hans skattejordsinnehav krävde mer än ett visst antal tön utsäde per är (1352 art. 4). Gav skattejordens avkastning honomsä mycket att han kunde leva pä den, fick han inte ocksä bruka frälsejord. Detta betyder att frälsets möjligheter att förvärva jordbrukare till sina jordar begränsades till skattebönder, vilka hade liten avkastning och vilka alltsä inte kunde försörja sig och sin familj pä sitt jordinnehav. Därmed förlorade inte kronan starka skattebetalare. I stadgan uppges exakt hur mänga tön säd jorden kräver i utsäde för att en skattejord skall anses bärga en familj. Gör inte jorden det, fär skattebonden ta tjänst somlandbo och bruka frälsejord. Den bonde som brukade bäde frälse- och skattejord kunde enligt 1352 ärs stadga åtnjuta skattefrihet pä sin skattejord under förutsättning att frälsejorden var (en tredjedel)'"* större än skattejorden (1352 art. 6). I detta fall mister kronan bonden som skattebetalare pä den skattejord han innehar, och skattebonden blir frälsebonde. Men förmodligen är innehavet av skattejord litet; annars kan inte frälsejorden överstiga skattejorden (med sä mycket som en tredjedel).'^ Kronan kan därför tänka sig att gä miste om bonden eftersom skatteinkomsterna frän honomär ringa. Skattebonden i stadgans nästa exempel innehar sannolikt betydligt mer skattejord än den föregående, eftersom kronan är män om att behälla honom som skattebetalare. Den bonde som inte har (en tredjedel) mer frälsejord än skattejord men ändå finner det mer tilltalande att bruka frälsejorden, kan fä göra det under förutsättning att han skaffar en annan bonde som brukar hans skattejord och betalar full skatt till kronan. I detta fall mister inte kronan någon skattebetalare, eftersom bonden varit tvungen att skaffa sig en äbo. Stadgan 1352 vittnar omatt det dä inte var förnedrande att vara landbo utan att det i stället kunde vara fördelaktigt bäde ekonomiskt och genom att man åtnjöt beskydd. Dovring menar att skattetrycket i mitten pä 1300-talet var sä lågt att man kunde kombinera skatteätagande med landboätagande; det fanns utrymme för höjningar (se kap 5).'^ Landslagen redogör i flera kapitel för de regler som gäller vid erhällande och upprätthållande av frälse (MEL KgB XI—XVI). Dessa kapitel härstammar till '■* Angående Andraes uppfattning om 1/3 se kapitel 5 i denna avhandling, s. 139-141, och Andrae 1960, s. 192. Perm 1987, s. 210, somdelvis bygger på Dahlbäck 1977, s. 270, där det framgår att frälselandbons brukningsenhet generellt alltid är mindre än skattebondens. Dovring 1951, s. 393.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=