185 stadgelagstiftning Högfrälset hade nämligen under 1400-talet tagit på sig en dubbelroll, kronans och frälsets, vilket vi redan fått en inblick i (se kap. 5). skattebönderna behandlas i detta kapitels senare del. over Frälsets rätt till jord Den världsliga frälsefriheten vilade på rusttjänsten till kronan med åtföljande skattefrihet för rusttjänsthållarens jord. Det finns inga tecken på att rusttjänsten var graderad vid 1300-talets mitt. Frälsefriheten gällde personen och frälsemannen åtnjöt skattefrihet för hela jordinnehavet. Omjordinnehavet utökades, utökades inte skyldigheten att göra tjänst. Därför blev det lukrativt för frälsemannen att köpa mer jord, särskilt skattejord, som därmed omvandlades till frälsejord. Vid tiden för utarbetandet av landslagen åtnjöt det världsliga frälset full skattefrihet genomtjänst till kronan. Detta innebar att jordnaturen inte var fast utan beroende av den somägde den. Kronan å sin sida, som levde på sitt jordinnehav och på sakören och skatteintäkter, försökte självklart begränsa frälsemannens rätt att köpa skattejord utöver den jord som han ursprungligen fick fri från skatt näf han tog tjänst. Kronan ville inte gå miste omskatteintäkter från jord sominte låg till grund för rusttjänståtagande. Redan innan min undersökningsperiod börjar, har kronan reagerat på frälsets köp av skattejord och försökt att begränsa det. Denna reaktion uttrycktes i stadgans formpå 1330- och 1340-talet.’' När landslagen skulle sammanställas, inarbetades detta förbud mot oegentligt frälseköp av skattejord jämte straffpåföljd i kungabalken (MEL KgB XXVI). Bestämmelserna går ut på att frälseman och skattebonde inte får göra ett skenköp genom att bonden påstås sälja sin jord till frälsemannen men själv sitter kvar på densamma. Jorden blir då fri från skatt, eftersom frälsemannen åtnjuter skattefrihet.’^ Bonden blir skattefri men fortsätter att bruka jorden under frälsemannens beskydd — rimligtvis mot någon ersättning till denne — och blir därmed betraktad som frälsebonde. Resultatet av sådana transaktioner blev att kronan förlorade skatteintäkter; redan före tillkomsten av landslagen var sådana transaktioner förbjudna. Efter tillkomsten av landslagen försökte kronan på flera sätt begränsa frälsets möjligheter till förvärv av skattejord eller knytande av skattejordens brukare, dvs. bonden, till sig. Lönnroth skriver: Först 1351 har Magnus Eriksson tagit steget fullt ut i samband med en skärpning i sitt hävdande av kungadömets rättigheter och påbjudit allmän sekvester på skattegods i världsliga frälsemäns ägo, för vilka ägaren ej gjorde rusttjänst.'^ " DS 3175 och DS 3864. Holmbäck &Wessén 1962, s. 35 not 170. Lönnroth 1940, s. 141. Lönnroth åberopar breven DS 4756—57.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=