184 nejord. Det är detta somkallas bördsrätt. Den somköpte, i detta fall en bördeman, löste till sig jorden efter värdering, bördslösen. Köpet offentliggjordes på tinget och själva köpeavtalet uppgjordes också på tinget (inte privat).^ Först om ingen släkting velat köpa jorden inomett år, hade säljaren rätt att sälja jorden till vemhan ville (MEL och KrLJB 2). Den somköpte jord somegentligen var bördsjord måste, om han i sin tur senare ville sälja jorden, hembjuda den till den ursprunglige ägarens släkt. Intressemotsättningar Tillgången på övergiven jord var förmodligen större på 1400-talet än under 1300-talets andra hälft, vilket kan utläsas av föregående kapitel: frälset gjorde allt för att behållajordbrukarna, landborna, på sina jordar. Kampen omjorden på 1400-talet handlade inte så mycket omde bästa jordarna, eftersom de redan var upptagna, som omde faktiska jordbrukarna och jordens avkastning. Arealen brukningsbar jord var inte faktiskt större men praktiskt, eftersom antalet jordbrukare minskat. Ett tecken på att detta antagande är riktigt utgör det faktumatt riksrådsstadgan 1437 förbjuder landborna att köpa skattejord. Skattejord fanns tillgänglig, men stadgebeslutet syftade till att behålla landborna som arbetskraft på frälsets (och kronans) egna jordar. Kampen om jorden innebär i detta kapitel dels en kronans kamp gentemot frälset för att förhindra att krono- och skattejord övergår i frälsets ägo, för om så sker förlorar kronan inkomster.® Dels innebär den en strävan från kronans sida att sprida skattejorden på fler skattebetalare så att skatteunderlaget åtminstone vidmakthålls, gärna utökas. Dessa båda grundproblem försökte kronan lösa genom stadgelagstiftning, men tillgrep även andra medel, t.ex. räfster. Kampen mellan kronan och frälset angående övergången av krono- och skattejord till frälset var inte särskilt påtaglig efter räfstetingen 1414 och 1415.’Jordnaturerna stabiliserades efter räfstetingens genomförande. Lönnroth anser att skattejorden därefter förblev konstant medeltiden igenom, åtminstone för Svealandskapens del.'° Intressemotsättningarna kommer att belysas i detta kapitels första del, och de kommer främst att ses ur kronans perspektiv. Kronans eller riksrådets ^ Först i och med ULdb framgår av det bevarade källmaterialet att köpet hade skett privat och att lagfarten var skild från köpet. Lagfart framstår i ULdb som ett offentliggörande på tinget (av köparen) av ett redan ingånget köp. Jfr Skarstedt 1908, s. 546. * Före 1300-talet kan generellt sägas att kampen stod mellan kungen/kronan och frälset om kronogodsets vidmakthållande, eftersom kronogodset då hade större relativ betydelse för kronan än det komatt få genomskatteväsendets utbyggande; se Rosén 1949, passim. ’ Detta gäller endast för den svenska rikshalvan. Gustaf I hade problem med frälsemän i Finland: GIR3/1 1540, 9/10 1555. Lönnroth 1940, s. 181—182.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=