183 sig inte, tillföll jorden kronan."* Jag skall i detta kapitel bl.a. studera när hotet omkonfiskering av skattebondens jord användes under 1400-talet. Jordtransaktioner Enligt en borgerlig jordäganderättsdefinition måste äganderätten vara individuell, absolut, och enhetlig (kan ägas av alla)^ för att kunna kallas för jordäganderätt. Agaren måste hafull rätt till jordens avkastning, fritt kunna bruka jorden (utan annans inblandning) och fritt kunna avhända sig jorden. Rätten till jordens avkastning behandlades i kapitel 5. Detta kapitel kommer att handla om de restriktioner som vidtogs från de styrandes sida för att kontrollera och begränsa jordäganderätten, särskilt rätten att ärva och avhända sig eller köpa jord. Syftet med restriktionerna var att upprätthålla kronans inkomster. Om man utgår från kriterierna för den borgerliga jordäganderätten vid bedömningen av de olika jordägarkategorierna på 1300- och 1400-talet, kommer man framtill att ingen av dessa fullt ut ägde sin jord. Ingen av jordägarna, inte ens institutionen kronan, uppfyller samtliga kriterier.^ Därför måste dessa anses vara inadekvata för min undersökningsperiod. Inledningsvis skall jag belysa kriteriet fritt kunna avhända sig jorden ur de olika jordägarnas perspektiv vid mitten av 1300-talet, då undersökningsperioden tar sin början. Ingen jordägare hade rätt att fritt avhända sig sin arvejord. Rosén har i Kronoavsöndringar under äldre medeltid (1949) klarlagt att kronogodset {bona regalia) inte fritt fick avyttras {abalieneras). Godsmassan måste förbli konstant. Avyttring kunde endast ske i utbyte mot annan jord så att det totala värdet av godsmassan inte minskade. Däremot kunde kronans inkomster i formav rättigheter avyttras, omkronan sommotprestation erhöll tjänst. Sin egen jord, arvejord och förvärvade egendomar {bona patrimonalia et acquisita), hade kungen rätt att avyttra i enlighet med gällande regler. Dessa regler gällde för alla jordägare. Jorden kunde bortbytas (MELJB XII, KrL JB 10), förpantas (MEL JB X, KrL JB 7), säljas (MEL JB II, XI, KrL JB 2, 9) eller doneras. (Det sistnämnda regleras aldrig konkret i lagen.) För kungen gällde samma regler somför alla jordägare, nämligen att man gjorde åtskillnad mellan ärvd jord, arvejord, och förvärvad jord, avlingajord. Avlingajorden kunde man avhända sig utan restriktioner (MELJB XI, KrL JB 9), medan det förhöll sig annorlunda med arvejorden. I första hand måste den som sålde arvejord, vare sig han var kung, frälseman eller skattebonde, hembjuda den till fädernefränder, om det var fädernejord, eller till mödernefränder, omdet var möder- * GIR 15/4 1541, s. 249, särskilt uttryckt i mandat till »fogdar och allmogen i Upländcrna». Se även Dovring 1951, s. 180-181 och 184 och där anförda källhänvisningar ur GIR. ^ Winberg 1985, s. 1—2. Bäärnhielm 1970, s. 343, fastslår att full, individuell äganderätt för skattebönder uppnåddes under åren 1789—1810. Bäärnhielm diskuterar också något begreppet äganderätt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=