181 kompensation för minskade avradsintäkter. Jordägarna har i hela landet betungat sina landbor med fler pålagor än vad landslagarna medger. I vilken utsträckning dessa nya pålagor kunnat tas ut i enlighet med stadgornas föreskrifter går inte att fastställa. Däremot är det alldeles klart att kraven på landborna trots allt varierade i olika delar av landet. Vi vet mycket litet om den enskildes möjligheter i förhandlingssituationen. Vad landbon har uppnått är svårt att med säkerhet veta. Sannolikt förbättrades hans enskilda förhandlingsposition till en början när det fastslogs att han skulle ingå avtal om städjan och avraden. I alla stadgor har städjan och avraden varit möjliga att förhandla om. Men när stiftarna av 1474 års stadga lyckats få igenom sitt kollektiva, riksgiltiga avtal, försvann många av den enskilde landbons möjligheter att ställa krav. Om landbon ändå lyckades få igenom egna krav, hade ändå många nya avgifter lagts på jorden, vilka säkert åt upp det han vunnit vid avradsförhandlingen. Genom landbostadgandena vet vi också att stadgelagstiftarna enträget försökte att, stick i stäv mot lagen, åstadkomma bestämmelser som gjorde det svårt för landbon att lämna gården utan att förlora pengar. Detta har här tolkats som att det var ont om arbetskraft. Jordägaren hade svårt att hitta en ny landbo. Men den bonde som stod i begrepp att ingå ett avtal kunde kanske förhandla sig till en låg årlig avrad. För den landbo somredan hade ingått ett avtal existerade inget förhandlingsutrymme. Vad landbon kan ha vunnit är skydd mot godtycklig maktutövning. Om skyldigheterna gjorts så lika som möjligt för alla, fanns det inget utrymme för jordägare att tvinga enskilda landbor att prestera mer. Frälsemannens krav på landbon utöver vad som fastställts i bestämmelserna blev svåra att driva igenom.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=