169 I början av 1400-talet lyckas således frälset komma överens om en gemensam hållning gentemot landbor, så att inte frälsemännen behöver konkurrera med varandra för att skaffa landbor till sina jordar. Dessa överenskommelser befästs i viss mån i Kristoffers landslag i fråga om skyldigheten att stanna på gården och att utgöra sin avrad. KrL ger jordägaren rätt att med våld kvarhålla den landbo som inte fullföljt sina skyldigheter. 1474 är frälset ännu mer angeläget om att behålla sina landbor, men ett annat problem har också dykt upp: att gemensamt komma överens om en hållning gentemot svenner; man är överens om att landbor eller svenner inte utan tillstånd får lämna den husbonde de har avtal med. Historikern Sven Ulric Palme är av den uppfattningen att artikel 24 i 1474 års stadga allmänt syftar på all slags tjänst. Han anser att situationen 1489 är allvarligare när det gäller förhållandet mellan husbonde och sven. Han menar att rådsstadgan om svennetjänst från 1489 försökte »stabilisera den inhemska värvningsmarknaden».^** Bristen på soldater är, enligt min mening, en parallell till bristen på landbor. Svennerna kunde på samma sätt somlandborna spela ut husbönderna mot varandra, och därför måste husbönderna göra gemensamsak mot svennerna, precis somde gjort mot landborna. Artikel 1 i 1489 års stadga fastställer svennernas årslöner. Svennerna utgjorde en militär resurs, som frälset kunde använda politiskt, och landborna en ekonomisk resurs, som också den kunde stärka deras politiska makt. Båda måste vidmakthållas, helst utökas för att frälsets politiska maktställning inte skulle rubbas. Det var högfrälset, närmare bestämt riksrådets medlemmar, som sinsemellan konkurrerade om svennerna, anser Palme som också menar att stadgan åsyftar rådskretsen, eftersom straffet för den som tar en förrymd sven i sin tjänst blir uteslutning ur rådet och förlust av innehavda kronolän. Den sombryter mot stadgan men ännu ej är rådsmedlemkan i framtiden aldrig bli rådsmedlem och heller aldrig erhålla kronolän eller tjänst (1489 art. 2). Underhåll av hus och gärdesgårdar Skyldigheten för landbon att underhålla de hus han hade på gården utgör inte i sig en ny bestämmelse utan fanns redan i landskapslagarna och i andra nordiska lagar.Den var tydligen så inpräntad i medvetandet att underhållsskyldigheten inte behövde nämnas i Magnus Erikssons landslag, eller så hade landborna sina egna hus som de förde med sig. Emellertid ansågs det nödvändigt att upprepa skyldigheten i 1414 års stadgor. Skara stadga gör det genom att i likhet med Ostgötalagen redogöra för de hus man måste ha på gården, nämligen sädeslada, boningshus och fähus. Uttrycket lagha bygning, som man ibland stöter på i Palme 1949b, s. 387; citatet s. 388. ” Lindkvist 1979, s. 114 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=