168 Denna bestämmelse förhindrade inte tillkomsten av 1474 års stadgas bestämmelse om landbons skyldighet vid uppsägning. I denna sägs kort och gott att landbon är skyldig att ge jordägaren »swa offta tre Mark som han af Husbondans Goft af faar».^^ Oberoende av när han lämnar gården måste han betala 3 mark! Detta kan inte tolkas på annat sätt än att man till varje pris vill ha landbon kvar. Det förefaller som omuppmärksamheten 1474 riktats mot jordägarnas önskan att behålla sina landbor. Det blir för dyrt för landbon att säga upp sig. Jordägaren vill ha landbon kvar och försöker på detta sätt göra det omöjligt för honomatt flytta. Vi är 1474 tillbaka i Växjö stadga från 1414, somförmodligen innebar att landbon fick betala lika mycket när han ville lämna gården somnär han ville förnya kontraktet. 1474 har villkoren blivit ännu hårdare: när helst han vill säga upp avtalet, måste han betala en avgift på 3 mark. Däremot har inte artikel 12 i 1474 års stadga försökt upprätthålla ett bestämt värde på städjan (i likhet med Växjö stadga), utan städjan förblir en förhandlingsfråga mellan jordägaren och landbon. Avraden förbigås med tystnad. Detta kan jämföras med landslagarna sombåda säger att såväl städjan somavradens storlek är en förhandlingsfråga mellan landbon och jordägaren. Flykt från husbonde i Kristoffers landslag och i stadgorna 1474 och 1489 En annan bakgrund till att den nya landslagen (KrL JB 26, § 1) betonar att jordägaren inte har rätt att kvarhålla landbon efter den avtalade städjotidens utgång finner man i dess bestämmelseJB 23. Situationen är där den att landbon har rymt från jordägaren innan giftostämman var till ända. Rymt innebär att han avvikit utan att ha fullgjort sina åligganden gentemot jordägaren. Jordägaren ges då rätt att föra tillbaka landbon till gården, med våld omså behövs. Denna bestämmelse ger jordägaren alla rättigheter och ingen medömkan visas landbon eller demsomhjälpt honomatt fly. Bestämmelsen upprepas inte i Kalmar stadga 1474, som annars troget följer Kristoffers landslags nytillkomna kapitel. Stadgan avhandlar flykt från husbonde på ett mycket modestare och mer allmänt hållet sätt, och bestämmelsen vill snarare komma åt dem som gömmer den som flytt än den flyende själv. Några bötesföreskrifter förekommer inte i stadgan. Frågan är också om 1474 års bestämmelse syftar just på landbor (1474 art. 24). Den kan inte gärna gälla tjänstehjon, eftersom det stadgas omdem i artikel 16, men den kan gälla svenner som flytt från sin rätta herre. Eller gäller den både för kategorin svenner och kategorin landbor? I artikel 24 heter det: ItemMagh eller schal engen högh eller Lagh halla eller förswara them[s]omfra sin rsetta Husbonda med ominne atskils.^^ Hadorph 1687, s. 58 art. 12. Hadorph 1687, s. 59.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=