167 för att de ville sätta städjan högt. Om Växjö stadgas artikel om uppsägning tolkas som att landbon ger jordägaren en uppsägningsavgift till ett värde av ett års avrad (såsom jag tolkat artikeln ovan), innebär det att avgiften vid uppsägning är lika stor somstädjan vid avhysning. Enligt min uppfattning ställer inte stadgorna strängare krav på jordägarna än landslagen, vilket Lönnroth påstår.Jag vill snarare beteckna stadgornas bestämmelser som en utjämning av skyldigheterna vid avhysning respektive uppsägning. För landbons del fanns skyldigheterna preciserade redan i landslagen. För jordägarens del bör bestämmelsen i Skara stadga om att jordägaren skall avstå intäkterna från avraden och andra landboskyldigheter under året fråmst ses somett alternativ till att återbetala hela städjan, vilket stadgas i MEL. Och om uppsägningsavgiften överensstämmer med städjan i Växjöstadgan, måste jordägaren betala lika mycket vid avhysning som landbon vid uppsägning. Skillnaden, enligt Växjö stadga, består i att landbon måste betala även när han fullgjort sitt kontrakt! Detta kan inte sägas vara hårdare krav på jordägaren. Man kan vidare påstå att 1414 års stadgor är konservativa i fråga omavhysning, eftersom de återinfört en gammal bestämmelse. De ger en svag jordägare rätt att avhysa landbon utan kompensation, när han själv behöver bruka gården för sitt eget uppehälle. Enligt den äldre och senare den yngre landslagen fick jordägaren under inga omständigheter avhysa landbon utan att betala tillbaka hela städjan. Rättigheten att avhysa landbon när jordägaren själv behövde gården fanns redan i vissa landskapslagar^' och dök genomstadgorna 1414 upp igen, men utan att återkomma i andra stadgor eller i KrL. Uppsägning och avhysning i Kristoffers landslag och Kalmar stadga 1474 Kristoffers landslag övertar inte några stadganden om avhysning eller uppsägning från 1414 års stadgor. Landslagarnas stadganden på just detta område är utförliga och lagstiftarna har vinnlagt sig om att förutse flera olika situationer. Men 1414 års stadgor tar bara upp vissa fall. I motsättning till åtminstone Växjö stadga 1414 fastställer Kristoffers landslag i ett av sina tre nytillkomna kapitel i jordabalken, vilket enbart berör landbor, att jordägaren inte har någon rätt att hålla kvar landbon efter avtalstidens utgång (KrL JB 26, § 1). Själva förekomsten av ett sådant stadgande är intressant. Lagen talar här om att avtalet även gäller för jordägare. Lyder landbons avtal på sex hela år, så har han efter den avtalade tidens utgång rätt att lämna jorden, dvs. utan att behöva betala en avgift som motsvarar den städja som Växjö stadga stipulerar. Lagen säger att jordägaren inte har någon som helst rätt att hålla kvar landbon efter avtalstidens utgång. Lönnroth 1968, s. 36. Lindkvist 1979, s. 96.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=