166 Avhysning enligt stadgorna 1414 När det gäller avhysning av landbon på jordägarens inititiv, säger Växjö stadga att jordägaren inte har rätt att avhysa landbon om denne sköter sina åligganden. Landbon sitter säker på gården, enligt stadgan. Det finns emellertid ett undantag: om jordägaren behöver gården och jorden för eget bruk och uppehälle. Sannolikt bör detta tolkas som att denne jordägare inte är välbärgad, eftersom han behöver gården för egen del. Någon ersättning för landbon, som i detta fallet måste flytta, nämns inte i stadgan. Motsvarande artikel i Skara stadga säger samma sak: jordägaren får avhysa landbon endast om han själv behöver gården, och då utan att behöva betala landbon någon ersättning. Stadgorna följs alltså åt i fråga om denna orsak till avhysning; någon motsvarighet finns inte i landslagen. Skara stadga visar emellertid för övrigt större överensstämmelser med landslagen än med Växjö stadga. Om landbon trots allt blir avhyst före giftostämmans utgång, utan att jordägaren själv behöver gården, slipper landbon, enligt Skara stadga undan alla skyldigheter. För det första måste jordägaren säga upp landbon före Sankt Eriks dag, för att uppsägningen inte skall komma som en överraskning för honom och för att han inte skall ha hunnit så. För det andra slipper landbon betala sina utskylder, vilket innebär att jordägaren går miste om sina intäkter från landbon för det eller de år då han avhyser denne. Vi lägger ännu en gång märke till att det är fråga om summor som rör sig i storleksordningen årsinkomster—årsutgifter. Uppsägning och avhysning enligt Växjö stadga 1414 och Skara stadga 1414 — sammanfattande kommentar Skara stadga ålägger jordägaren att vid avhysning avstå från avrad för det år då avhysningen sker. Landslagarna ålägger jordägaren att i detta fall ge tillbaka hela städjan till landbon. Lönnroth anser att städjan är »en mindre avgift», medan ett års avrad är betydligt mer; stadgan skulle således vara förmånligare för landbon än för jordägaren.Denna uppfattning är diskutabel. Som jag nämnt ovan refererar Lindkvist till undersökningar om städjans värde, vilka lett till att han kommit fram till att städjan utgjorde ungefär lika mycket som ett års penningavrad. I så fall kan inte Skara stadga sägas vara ett tecken på strängare krav på jordägaren. Tilläggas kan att Växjö stadgas uppsägningsavgift uppges vara lika stor somett års avrad. Å andra sidan kan Lönnroth ha rätt i sitt antagande under förutsättning att städjan verkligen var lågt satt, lägre än årsavraden. Man kan tänka sig flera skäl till att landbon och jordägaren ville sätta städjan lågt. Det finns även argument Lönnroth 1968, s. 35—36.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=