165 betala en avgift. Detta strider mot lagen som säger att det inte återstår några skyldigheter när landbon fullgjort sitt avtal. Stadgan kallar avgiften för gifth, samma ord somi lagen används för städjan vid avtalets ingående. Lars-Olof Larsson har diskuterat huruvida stadgetexten åsyftar städjan eller omdet är en annan avgift somåsyftas. Han stannar för att det är en annan avgift än städjan som landbon skall erlägga när han vill lämna gården.Jagföredrar däremot det alternativ somhan prövar men förkastar: att avgiften är lika med städjan. Konsekvensen blir, enligt mitt sett att se, att det kostar landbon lika mycket att lämna kontraktet som att förnya det; ett effektivt sätt att få landbönder att förnya sina kontrakt. Oberoende av vilket alternativ man väljer, innebär denna gåva en utgift för landbon. Stadgan fastställer också värdet på denna avgift eller städja till värdet av ett års avrad på jorden i fråga. Städjan är här hög, och det är inte längre fråga om att jordägaren och landbon skall komma överens omhur stor städjan skall vara. Enligt landslagen är det ju en förhandlingsfråga hur stor både avrad och städja skall vara. I Växjö stadga bryter man mot detta och fastslår ett värde på avgiften/ städjan. Avhysning enligt landslagarna Jordägaren får i princip inte avhysa bonden innan giftostämman gått ut, enligt de båda landslagsversionerna. Omhan ändå avhyser landbon före sex fulla år, måste han ge tillbaka hela den städja (giften) landbon gav honom när avtalet ingicks. Storleken på städjan fastställdes när avtalet mellan jordägaren och landbon gjordes upp, och det är alltså denna summa som landbon får tillbaka vid avhysning^^ (MEL JB XXVII, § 1, KrL JB 20, § 2). Lindkvist har i sin forskning fått framvissa uppgifter om hur stor städjan kunde vara: i vissa fall motsvarade städjan den årliga penningavraden, 2 eller 3 örtugar per örtugland.^* Om så är fallet kan man dra en parallell till uppgiften i Växjö stadga om att landbon skall betala jordägaren en avgift motsvarande ett års avrad omhan vill lämna gården. Här är situationen den motsatta: vid avhysning på jordägarens initiativ föreskriver landslagarna att landbon får tillbaka hela städj an, vilken således kan motsvara ett års avrad. Vi ser här att ett högt värde på städjan inte bara är av ondo ur landbons perspektiv. Vid avhysning får han tillbaka den höga städja han erlade vid avtalets ingående. Larsson 1964. Lindkvist 1979, s. 86, påstår med stöd av Dovring 1947 att städjan skulle vara en årlig avgift precis som avraden. Vissa uppgifter i lagarna stöder denna åsikt (t.ex. i de fall där giftostämman endast löpte på ett år), men mycket talar för att lagbudet som säger att det var en avgift som gavs vart sjunde år är det riktiga (MEL JB XXVII); jag följer lagbudet. Lindkvist 1979, s. 86.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=