162 Man har också diskuterat i hur hög grad landbon själv kunnat ställa krav, dvs. hans förhandlingsmöjligheter.En nära sammanhängande fråga är huruvida det förelåg brist på arbetskraft inomjordbruket.*^ Dagsverken enligt stadgorna 1403, 1414 och 1474 Det är främst i fråga omdagsverken som man kan se en direkt parallell mellan 1414 års stadgor och 1403 års rådsförslag. Enligt förslaget ålades den bonde — skattebonde eller kronobonde — som bodde inom ett slottslän 24 dagsverken om året; den som bodde utanför ett slottslän ålades 12 dagsverken om året. Margaretas stadga, somkomnågra månader före rådsförslaget, löd på 16 dagsverken för alla. I äldre bestämmelser fastställs sällan dagsverksskyldighet, och i landslagarna förekommer inte alls regler om någon sådan skyldighet. I Östgötalagen nämns 2 dagsverken per attung som ingående i avraden. 1403 är första gången som dagsverken generellt fastställs för skattebönder och kronolandbor. Frälselandborna ställdes då utanför, men 1414 såg frälset chanser att beskatta de sina. Skara och Växjö stadgor ålägger egendomligt nog inte landbon samma antal dagsverken. Enligt Växjö stadga skall landbon göra 8 dagsverken om året, 2 varje kvartal, och jordägaren står för kosten. Om landbon inte kommer när jordägaren kallar, får han böta 2 öre för varje dagsverke han försummar. I Skara stadga däremot åläggs landbon 12 dagsverken i likhet med 1403 års förslag, somgällde bönder sombodde utanför slottslänen. Skara stadga preciserar vilken typ av arbete somlandbon skall utföra: på vintern skall han göra 3 dagsverken med sina dragare för att köra och hämta timmer; på våren skall han likaså göra 3 dagsverken med sina dragare; vid skördetid är han skyldig att utföra 3 dagsverken vid själva skördandet och tre vid tröskning. Om landbon inte ställer upp med sina dragare på våren, skall han betala högre böter, 3 öre, än om han t.ex. inte hjälper till vid tröskningen, då han endast skall betala 1 öre. Några bestämmelser omdagsverken infördes inte i Kristoffers landslag. Däremot återkommer Växjö stadgas bestämmelser om 8 dagsverken i Kalmar stadga 1474, inklusive bötesumman 2 öre för ej fullgjort dagsverke. Men Kalmarstadgan föreskriver att landbon själv skall stå för kosten; i Växjö stadga stod jordägaren för kosten. Stadgan 1474 är rikslagstiftning, och därmed fastställdes dagsverksskyldigheten för landbor till 8 dagar över hela landet, med egen kost. Att landbon ålades dagsverksskyldighet för att över huvud taget få bruka frälsegods är anmärkningsvärt, eftersom någon sådan skyldighet inte fanns uttryckt i lagen. Men det är inte svårt att förstå behovet av dagsverksarbete hos Lindkvist 1979, Myrdal 1985b. Se t.ex. Larsson 1964 eller Lönnroth 1968.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=