161 Skara stadga och Växjö stadga 1414 —inledning Trots att stadgorna 1414 tillsynes tillkom på lokalt initiativ, fick de ganska snart stor betydelse på riksplanet. De hade betydelse vid reviderandet av landslagen och påverkade vissa bestämmelser i jorda- och byggningabalkarna. De landboartiklar ur stadgorna sominte explicit infördes i den nya landslagen fick rangen av rikslagstiftning genom 1474 års stadgesamling, i vilken flera av bestämmelserna tagna från 1414 års stadgor uttryckligen sades gälla »över allt Sverige». Landbostadgandena är, som konstaterats i kapitel 3, inte identiska i de båda stadgorna från 1414, men de har en gemensamkärna. Därmed kan man fundera över om det trots allt inte fanns en strävan att landbostadgandena skulle vara enhetliga över hela riket redan 1414. I detta kapitel kommer jag att behandla dem som omde gällde för hela riket (i kap. 3 har jag betraktat demur sitt rätta tillkomstperspektiv). Det har diskuterats om stadgorna från 1414 befäste existerande skyldigheter och rättigheter för landbor eller om stadgandena innebar något nytt. I en del fall visar det sig att man försökt att anpassa sederna i Västergötland och i Tiohärad till övriga landskap och till Magnus Erikssons landslags bestämmelser. Särskilt tydligt är detta i fråga omavtalstiden, som i MEL löper på sex hela år. Båda stadgor betonar att avtalstiden är sex år, vilket för övriga delar av Sverige var självklart. Tidigare löpte avtalstiden i Västergötland och i Skåne, som gränsade till Tiohärad, på ett år.*^ Genom stadgorna 1414 har man införlivat Västergötland och Tiohärad i den avtalslängd som antagligen tillämpades i övriga landet. Framförallt Lindkvist har visat att vissa artiklar har sin motsvårighet i MEL eller i äldre landskapslagar, medan andra enbart fastställer existerande skyldigheter.'"* Det som i stadgorna kan betecknas som ny lagstiftning har inte tidigare uttryckts i äldre lagar eller stadganden. Men återigen vill jag betona att denna »nya lagstiftning» ändå funktionellt sett redan kan ha varit i bruk, trots att motsvarande lagstadganden idag inte är kända. En fungerande princip lagfästes. Somliga av dessa »nya» bestämmelser infördes i eller påverkade formuleringar i den på 1440-talet reviderade landslagen. Vad somi anslutning till detta också diskuterats av forskarna i fråga om1414 års stadgor är landbons ställning i förhållande till jordägaren. Olika förslag har framförts: att landbons ställning förbättrats, alternativt försämrats; att hårdare krav ställts på landbon för att kompensera jordägaren för den påstådda avradssänkningen;'^ att stadgorna egentligen främst kodifierar redan befintliga skyldigheter.'^ Skarstedt 1905, s. 334. Lindkvist 1979, Norborg 1956—78b. Larsson 1964. T.ex. Norborg 1956-78b. 11
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=