160 GB X och KrL GB 10). Utredningen ovan i kapitel 5 om vem som ansågs vara skattebonde och vem som var landbo, antydde att det kunde uppfattas som en lämplighetsfråga om man ville vara skattebonde eller landbo. Ofta var jordbrukaren biandbonde. I sin källkritiskapresentation av byggningabalken i Magnus Erikssons landslag framhåller Myrdal; »Byalagsbestämmelserna motsvarade i huvudsak böndernas intressen (oavsett vem som slutgiltigt formulerade bestämmelserna).»*° Bestämmelserna hade som syfte att få byalaget att fungera så smidigt som möjligt. Detsamma anser jag även gälla motsvarande bestämmelser i Kristoffers landslag. Emellertid kan man genom att jämföra de båda landslagarnas byggningabalkar få en uppfattning om förändringar inom olika områden i samhållet. Här vill jag endast påpeka att Kristoffers landslag i mycket högre grad än Magnus Erikssons landslag differentierar bondegruppen. Medan den äldre landslagen i sin byggningabalk endast talar om »bönder» och först i jordabalken berör förekomsten av ett landboförhållande, håller den yngre landslagen isär om bonden är jordägare eller inte, dvs. skattebonde eller landbo. Till skillnad från MEL använder KrL termerna landbo och (skatte)bonde i sin byggningabalk (KrL BB 19, 21, § 1 och 4, 35, 50). Vid revisionen av MEL har man inte gått in i olika kapitel och tillfogat landbo, utan termen landbo har endast införts i de kapitel somändrat innehåll samt i de nyskrivna kapitlen. Landslagarnas byggningabalkar redogör för de skyldigheter och rättigheter som jordbrukaren hade, vare sig han kallades bonde som i MEL eller bondelandbo, som i KrL. Oftast är skyldigheterna desamma för bonden och landbon, men i vissa fall talar KrL om skillnader mellan dem. Anledningen är i dessa fall att landbon inte är jordägare eller inte äger husen på den gård han brukar (KrL BB 19, § 1, 35 och 35, § 1).*' I detta kapitel kommer jag främst att använda mig av jordabalken eftersom det är där som landbobestämmelserna finns i båda landslagarna. Vad som skiljer landbon från skattebonden är att han har en herre. Bonden är sin egen herre och betalar sin skatt till kronan. Frälselandbon betalar sin avrad och sin städja (eller gift, dvs. gåva) till jordägaren.'^ Avraden betalas årligen vid Sankt Tomas dag före jul, städjan vart sjätte år. Detta innebär att avtalet löper från våren år ett till våren år sju. Under denna tid har alltså frälselandbon betalat avrad sex gånger. Landbon och jordägaren kommer gemensamt överens om städjans och avradens storlek. Därmed står landbon i ett avtalsförhållande till jordägaren. Vid brytande av avtalet följer man vissa regler, vilka jag kommer in på nedan. Myrdal 1985b, s. 22-23. " Vid tillkomsten av MEL ägde landbon i större utsträckning själv sina hus. Städjan har avtalstiden somutgångspunkt. Skarstedt 1905, s. 333, hävdar att städjan uttryckte det ekonomiska värdet av avtalet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=