159 beskattning som kronan ålade bönderna 1403. Den gången såg frälset till att deras landbor inte inbegreps i beskattningen. Högfrälset hade 1403 sompolitik att hävda att kronan skulle klara sig på sina egna inkomstkällor och inte beskatta frälselandborna. I och med att kronan enbart tog ut skatter av sina bönder och landbor kunde jordägarna själva kräva fler extraavgifter från sina landbor. Kronans större skatteuttag blev en förutsättning för att frälset kunde begära mer av sina landbor. Denna idé förs fram av Dovring som vänder på resonemanget och anser att omkronans intäkter från sina skattebönder försvagas, har frälset mindre möjligheter att ta ut högre avgifter från sina landbor. När skattebönderna ålades gärdskatten 1403, kunde frälset, enligt Dovring, ålägga sina landbor en motsvarande skatt, vilket också gjordes på flera håll.^ Frågeställning Hur framgår konkurrensen om resursen jordbrukare i stadgelagstiftningen? Hur används stadgelagstiftningen för att fördela resurser mellan de styrande. Jag skall i det här kapitlet pröva om beskattningsstadgandena från 1403 gällande kronans bönder har överförts på frälsets landbor. Hur förändras landbons rättigheter och skyldigheter? I så stor utsträckning sommöjligt kommer samma indelning och uppdelning av dessa rättigheter och skyldigheter att göras som i Thomas Lindkvists bok Landborna i Norden under äldre medeltid/ Landbo Landbon är i många avseenden likställd med skattebonden. I likhet med bonden är landbon bofast och har en förmögenhet på minst 3 mark, till skillnad från den som saknar förmögenhet eller boställe. Landbon är jordbrukare och han har liksom bonden, med Lindkvists terminologi, full kontroll över produktionsprocessen och brukar självständigt gården eller jorden. Han har naturligtvis ingen rättslig förfoganderätt över jorden.^ Juridiskt sett är landbon helt fri. Han har samma rättigheter och skyldigheter gentemot bysamfälligheten somandra jordbrukare. Han kan somskattebonden inneha förtroendeuppdrag och likaväl sombonden ingå i nämnden vid tinget.^ Mycket tyder på att hans sociala ställning inte varit sämre än skattebondens; till exempel jämställs han med bonden när det gäller hur mycket man högst får ge i morgongåva (MEL * Dovring 1951, s. 398-399, 401-02. Dovring, sombehandlat det mesta som rör bondebeskattning har inte riktigt vågat använda sig av 1414 års stadgor, även ominnehållet i dessa stämmer väl överens med hans övriga resultat för tidigt 1400-tal. ^ Lindkvist 1979, kap. 4. * Lindkvist 1979, s. 151. ’ KrL RB 42, Claeson 1987, passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=