158 ning? För att jordägarna inte skulle bjuda över varandra för att locka till sig landbor. Vad gav frälset rätt att lagstifta i stadgans formomlandbons skyldigheter utan att landbogruppen var med vid förhandlingarna? Vad gav kungamakten rätt att ta ut extraskatter från bonden 1403 utan dennes medgivande? Vi såg i det föregående kapitlet att det gick att genomföra en sådan beskattning trots att kungen av hävd endast hade lagstiftningsmakt över »sina män». Det blev möjligt för kungamakten att med högfrälsets hjälp genomföra extrabeskattningen 1403 av bönder genom att kronan och högfrälset fördelat olika kategorier bönder mellan sig (se kap. 5). Kanske kom landbostadgandena till stånd genomförhandligar mellan frälsegrupper. Dessa grupper var tvungna att komma fram till en gemensam lösning som skulle gälla överallt för att inte landbon skulle flytta till jordägare somerbjöd dembättre villkor. Det finns inga stadgor somenbart berör någon närmare specificerad grupp i samhället, och man kan därför hävda att det inte heller finns några specifika landbostadgor. Trots detta har beteckningen landbostadgor kommit att användas i litteraturen på grund av att vissa stadgor faktiskt i första hand tar upp förhållanden som berör landbon. De stadgor som i litteraturen betecknats som landbostadgor är Växjö stadga 1414, Skara stadga 1414 och Kalmar stadga 1474. Beteckningen landbostadga är dock missvisande för 1474 års stadga, eftersom den innehåller ett flertal andra stadganden somberör andra än landbor. Att det förekommer stadganden om landbor är märkligt i sig, eftersom lagstiftningsmakten formellt inte omfattar en sådan typ av lagstiftning."^ Vi såg redan i det föregående kapitlet hur kungamakten formellt inte hade rätt att beskatta bönder men ändå lyckades göra det med frälsets hjälp. Kungamakten hade rätt att lagstifta över sina män konstaterades i kapitel 2. »Kungens män» var från början de som stod i hans tjänst. I det föregående kapitlet såg vi hur kungamakten genom samgående med frälset gjorde olika bondekategorier till bönder. Frälset kan således under 1400-talet med utnyttjande av kungamakten lagstifta över »sina» bönder, det vill säga landborna. En annan förutsättning för att stadganden om landbor kunde komma till stånd till och med utan kunglig medverkan var att den högsta kungliga domsmakten delegerats till landstingens frälsepersoner med biskop och lagman i spetsen. Denna kungliga domsmakt, 1413 delegerad till de lokala stiften, resulterade i lagstiftning redan 1414. Stadgorna 1414 från Växjö och Skara utfärdades inomsina landskap och kan ses som enbart företrädande frälsets intressen. Domsmakt och lagstiftningsmakt gick följaktligen in i varandra, vilket påvisats för äldre tid av Åqvist och Ranehök.^ Lagstiftningsmakten, som i praktiken tycks ha följt med domsmakten som stadfästes 1413, var inte den enda och tillräckliga förutsättningen för landbostadgandena. Man måste se dessa bestämmelser mot bakgrund av den extra ■* För formella kriterier se kap. 2. ^ Ranehök 1975, Åqvist 1989. »Sina»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=