157 som inte för många skattebetalare saknades i kollektivet. De skattebetalande brukare som fanns kvar inomskattekollektivet fick betala mer i skatt per hushåll för att kunna leverera kollektivets fastställda skatt. Kronan hade 1403 också utökat sina intäkter på skattesidan genomgärdskatten. Det finns även andra artiklar i 1437 års stadga som vittnar om bristen på brukare inomjordbruket. Stadgans artikel 5 uppmanar alla somflytt in till städerna på grund av oroligheterna att återgå till sitt arbete på landet. Artikel 7 garanterar föräldrarna rätt till sina egna barn, vilket kan tolkas som att barnen tidigt satts i arbete (av jordägaren). Även i Danmark var det ont om jordbrukare, och jordägarna försökte i mitten på 1400-talet och framöver knyta dem somfanns till sig genomstadgelagstiftning. Där stod kronogårdar i större utsträckning än i Sverige utan brukare.^ I likhet med Christensen i hans tolkning av dansk stadgelagstiftning som berör bönder skall jag pröva om det svenska högfrälset genom stadgelagstiftningen försökte knyta landbon hårdare till landbogodset. Min andra utgångspunkt är att stadgelagstiftningen användes som styrmedel för att fördela resurser. I stadgorna 1380 och 1403 lagstiftade frälset (som vi såg i det föregående kapitlet) helt utifrån sina egna intressen. Men när riksrådet är lika med rikets styrelse 1437, kompliceras situationen för frälset: det uppstår en konflikt mellan rikets (kronans) bästa, dvs. strävan efter fler skattebönder, och frälsets bästa dvs. så många landbor sommöjligt. I stadgan 1437 försöker riksrådet att tillgodose både sina egna och kronans intressen, med viss betoning på de egna intressena. Allteftersom högfrälsets makt befästs under 1400-talet, ökar dess omsorg om rikets styrelse och inkomster. Därmed uppkommer det snarare en motsättning mellan frälsegrupper än mellan kronan och högfrälset ommakten. »Landbostadgor» Före 1414 års stadgor kan man inte tala omnågra landbostadganden. Förutsättningarna för att i stadgans formfastställa bestämmelser för landbor fanns inte. Däremot innehöll alla äldre lagar, såväl landskapslagar somMagnus Erikssons landslag, bestämmelser om landbor. I stadgeform kom sådana bestämmelser först under 1400-talet. Det har tidigare visserligen funnits stadgeartiklar som berört frälselandbor, men inga stadgor somi alla sina artiklar berört och direkt vänt sig till landbor. Lagstiftarna har bara kunnat reglera landboförhållanden via lagstiftning omfrälseprivilegier. Hur kunde det då komma sig att stadgor riktade till landbor utfärdades under 1400-talet? Varje landbo hade ju sitt privata avtal med jordägaren. Varför ville frälset befästa landbons skyldigheter generellt genom stadgelagstift- ’ Christensen 1978, s. 57—60.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=