6. Landbostadganden Inledning Under 1400-talet var förekomsten av ödehemman påtaglig. Det blev nödvändigt att vidtaga åtgärder mot problemet genom lagstiftning. I det föregående kapitlet framkom att problemet avspeglades i olika källor: stadgor, jordeböcker och Kristoffers landslag.' Tidigare forskning inomNordiska ödegårdsprojektet har också kunnat visa på en minskning av antalet brukade hemman både under 1300- och 1400-talet. Odegårdsfenomenet i Norden är dock komplicerat och fenomenet skiljer sig både på lokal och regional nivå samt även i tid.‘ På ett ödehemman fanns inte bara brukningsbar jord utan även ett flertal hus. Husen kunde plockas ner och flyttas från gården. Tillgången på brukningsbar jord och tomma hus var alltså större än tillgången på brukare. Detta förhållande gynnade i viss mån bönderna, somtill ett lägre pris kunde köpa sig mer jord eller för en lägre ränta kunde låta städsla sig som landbo. Men det gynnade inte frälset som fick konkurrera om att få brukare till sina jordar. Vi såg i kapitel 5 att landborna 1437 förbjöds att köpa skattejord. Detta förbud indikerar att landbor verkligen köpte skattejord, annars vore ju förbudet onödigt. Förbudet visar också att riksrådet, som utfärdat förbudet, inte ville att landbor skulle vara biandbönder utan att de skulle förbli landbor. Detta i sin tur kan indikera att det rådde brist på arbetskraft på landbogods. Inköp av skattejord kan förmodas ha gjort bönderna mindre beroende av sitt landboförhållande, utan att de för den skull blivit skattskyldiga till kronan. I det föregående kapitlet stod skattebönderna i centrum. Kronan strävade efter att ha så många besuttna skattebönder som möjligt för att upprätthålla och gärna utöka sina inkomster. I detta kapitel skall vi se hur frälset strävar efter att tillgodose sitt behov av landbor. Det finns en motsättning mellan kungamaktens och frälsets strävanden, eftersom båda parter konkurrerade om de tillgängliga jordbrukarna. Detta är min första utgångspunkt. Motsättningen blev tydlig redan 1380 när frälset genom en stadga hävdade sina privilegier och såg till att landborna inte blev skattebönder utan förblev landbor, trots att de ägde skattejord. Bristen på jordbrukare får nog sägas drabba frälsemannen något hårdare än kronan. Kronans inkomster från skatteenheterna kunde upprätthållas så länge ' Framförallt stadgorna 1437 och 1459. Karl Vlllrs jordebok för Färingö (1450-tal). För KrL särskilt B 41, § 1. ^ Odegårdsprojektets slutrapport: Gissel et al. 1981.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=