155 ifrån en redan befintlig avgift (i detta fall visserligen en avgift som bondelandbon ger till bonden och inte till kronan) och därefter gjort den till sin. En icke statligt reglerad avgift blev därmed en statligt reglerad pålaga. Beskattningen av bondelandbon differentierade bondegruppen ytterligare. Den var inte bara uppdelad i bönder och landbor, dvs. kronans och frälsets bönder, utan kronans bönder hade delats upp inbördes i kronolandbor, skattebönder och hälftenbönder. Skattebonden fick det svårare att leva som rik skattebonde med egna landbor. Kronan ville att han skulle förbli skattebonde, att han inte skulle ha mer jord än han var fullsutten på och att han inte skulle bli t.ex. lågfrälseman med skattebefrielse och rusttjänstplikt somresultat. 1474 gick man vid inrättandet av fodringsskatten tillväga på samma sätt som 1403. Man utgick ifrån en icke reglerad prestation till kronan, som man genom stadgan reglerade utan att ta hänsyn till böndernas bevillningsrätt. Detta kan jämföras med tillvägagångssättet 1352 då man måste ta hjälp av privilegielagstiftning för att komma åt bönderna. 1474 ansåg man sig utgå ifrån den faktiska verkligheten — de flesta bönder var redan underställda fodringsskyldighet —och därför blev denna skyldighet fastställd och reglerad. Någon förhandlingsfråga var det uppenbarligen inte tal om 1474. Högfrälset befann sig i olika positioner vid de olika stadgornas tillkomst. 1352 utgjorde högfrälset kungamaktens motpart, och stadgan blev ett avtal mellan dessa två parter, även om vissa beslut också gick ut över skattebönderna. 1380 påstod sig riksrådet stadga å kungens vägnar, men genomstadgandena ville rådet garantera frälset dess privilegier på skatteböndernas bekostnad. Riksrådet kan 1380 inte sägas ta ansvar för rikets styrelse utan fattade beslut för egen vinnings skull. 1403 v'ar högfrälset något mer ansvarskännande, men ville att kronan skulle leva på sina egna tillgångar och såg därför till att beskattningsförslaget gick att genomföra uteslutande med kronans resurser (kronolandbönder och skattebönder). 1437 befann sig däremot högfrälset verkligen i positionen som rikets styrande. Rådet hade bildat regering och hade därmed en dubbel funktion. Kronans inkomster måste upprätthållas samtidigt som landbosystemet måste fungera.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=