154 Uppdelningen av bondegruppen fick till följd att maktkampen mellan kronan och frälset dämpades. Kronan kunde öka skatteuttaget från vissa bönder, andra bönder sökte skydd hos frälset. Man slutar under 1400-talet att försöka ge sken av att stadgor endast berör och vänder sig till frälset. Från och med riksrådsstadgorna ändrar stadgorna karaktär. Före Engelbrektsupproren är stadgorna avtal mellan kungen och högfrälset, och avtalet berör främst dessa parter. När riksrådet fungerar som regering och utfärdar stadgor utan kunglig medverkan, blir några stadgor påbud ovanifrån, utan förhandlingar med berörda parter. Utan tvekan och med självklarhet vänder sig stadgorna till bondegruppen med påbud. För att komma åt skattebönderna 1352 får kungamakten gå via privilegielagstiftning riktad till frälset: man sluter ett avtal om vilka inkomster kronan kan gå miste omfrån sina skattebönder till förmån för frälset. Stadgan är i sin helhet riktad till frälset. 1403 avskaffade Margareta den extrabeskattning som uttogs i pengar under de krigiska åren. I stället för denna skatt föreslog Margaretaviss dagsverksskyldighet för allmogen. I detta skede kom högfrälset med ett förslag omhur man i stället borde göra om skattesystemet till ett system som byggde på gärder i vilka uttaget erlades in natura av enbart kronans bönder. Dovring har visat att detta rådsförslag gick igenom och att det motsvarade den tidigare penningavgiften på 10 mark. 1403 ägde det fortfarande rum förhandlingar mellan högfrälset och kungamakten. Vid tillkomsten av 1413 års räfstetingsstadga kan man också finna att förhandlingar ägt rummellan kung Erik och högfrälset. 1437 års stadga tillkom däremot genom riksrådet i en kungalös situation. Därmed saknades en andra part; rådet fick företräda både kronans och frälsets intressen. Stadgan komtill av flera orsaker: hotet om fler bondeuppror, nödvändigheten av att åstadkomma ordning och behovet av att få in det ekonomiska livet i gamla banor. I det här kapitlet har jag tagit upp beskattningen av bönderna och kan konstatera att skattetrycket ökat under 1400-talet; fler skatteprodukter ålades bönderna. Men inte bara skattetrycket på dem som redan var skattebetalare ökade utan även nya kategorier beskattades. Genom 1437 års stadga beskattades en ny grupp bönder, nämligen bondelandborna. Men högfrälset kunde hävda att det för bondelandbon inte var någon beskattning, eftersom summan av hans avrad eller skatt blev densamma somtidigare. För honomvar det bara fråga om att ge ena hälften av skatten till bonden och andra hälften till kronan. Bondelandbons skatt ökade inte, men däremot minskade bondens inkomst samtidigt som kronans inkomst ökade. Någon ny beskattning påstod sig inte kronan ha tagit ut. Skattebonden kunde emellertid hävda att han, utöver den fulla skatt han betalade för den jord han själv brukade, plötsligt fick skatta för jord som han ägde men som brukades av någon annan. Återigen har de stvrande utgått
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=