152 Fodring Som jag påpekat tidigare i detta kapitel hänger gärd, gengärd, gästning och fodring/foderhästar intimt samman, även om varje term kan förklaras för sig. Alla är från början icke permanenta pålagor. Vi har sett hur gärdskatten från 1403 blivit en ordinarie skatt. I fråga om fodringen kan man på samma sätt fråga sig när den blev en stående skatt. Dovring anser att det skett strax före 1450. Det är uppenbart att även utfodrandet av hästar ingick i gästningsskyldigheten. Redan i den äldre landslagen (MEL KgB XXIII) nämns att bonden utöver mat måste sälja hästfoder till de vägfarande och utöver husrum även måste tillhandahålla stallrum. Men stadgandena har alltid i första hand reglerat själva härbärgerandet. Drottningens stadga från 1403 innehöll ett förbud för fogden att, utan stöd av särskilt kungligt brev, ta ut fodring och ett förbud att kräva bönderna på gengärd.^’ Samma anda kan utläsas ur rådets förslag några månader senare. Bönderna hade fullt tillräckligt med utskylder på grund av den nya gärden. Först genom Kalmar stadga 1474 kom utförliga bestämmelser om fodring, och då inte enbart fodring somutfodring av hästar vid gästning. I stadgans fodringsbestämmelser skiljs själva skötandet av en häst under en längre tid från hästunderhållet vid gästning. Detta gäller främst kungsfodringen. Fodringen var ursprungligen en individuell skatt (till skillnad från t.ex. 1403 års gärdskatt). Under slutet av 1400-talet blev den en stående skatt uppdelad som: 1) årlig fodring till länsinnehavaren 2) fogdefodring till landsfogden 3) kungsfodringvart tredje år direkt till kronan. Kalmarstadgan ger inga närmare upplysningar om hur och när fodringen till länsinnehavare och till fogde uppbars. Man kan tänka sig att den togs ut vid skatteuppbörden. Stadgan talar däremot utförligt omhur kungsfodringen bör tas ut. Att kungsfodringen beskrivs så noggrant kan uppfattas som ett tecken på att uttagandet av kungsfodring ännu saknade rutiner. Länsfodringen och fogdefodringen nämns bara i förbigående och kan antas vara etablerade vid Kalmarstadgans utfärdande. Enligt stadgan skall skattebonden utfodra 4 hästar, skattebondens landbo 4 hästar och kronolandbon 2 hästar vart tredje år (1474 art. 5 och 6). Hästarna skall utfodras med en bestämd mängd foder (1474 art. 5). Denna lagstiftning om skattebönders fodringsskyldighet är uppseendeväckande. Den strider mot de befogenheter som landslagarna ger kung och råd i Dovring 1951, s. 90, på s. 151 något försiktigare. Samma påpekande görs av Dovring 1951, s. 88. Odén 1956-78C. 68 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=